hörde jemte det den småningom minskades i. samma mån som den genom bevillningen aflöstes. Många hemman äro vida högre taxerade, utan att draga högre grundränta, och upphörandet deraf inträffade förty jemväl tidigare, än nu sagdt är. Den enda uppoffring skattehemmansegare härför finge vidkännas vore ett års förskott af amorteringsafgiften, emedan afskrifningen på räntan ej kunde ske sörr än efter uppbörden af årets bevillning, men den vore ej särdeles kännbar; och skulle riksdagen finna för godt bevilja för en gång ett anslag till betäckande af nämnde förskott, hvilket kunde efter lagen af i kammarrätten besiatlige räkenskaper på öret uträknas, blefve sådant, med hänsyn till statskassans nuvarande tillstånd, ej så afskräckande. Tvärtom skulle en dylik åtgärd af de förståndige i landet tacksamt gillas. Det utgjorde ett vackert försoningsmedel och afbröte udden på demagogiens vapen. Förutan grundränta sinnos jomvåäl på så väl skattesom frälsehemman, utom zäterier, rå och rörs samt insocknefrälse, en annan grundskatt neml. tionde, som i medeltiden tillkommit för kyrkans och presterskapets underhåll, men efter reformationen anslagits delvis till verldslige ändamål. Bäst torde dock vara att ej sammanblanda aflösning deraf med sådan af grundräntorna, emedan den senare derigenom kunde blifva till en aflägsen framtid fördröjd, destoheldre som, då en del af kronotionden ännu är bibehållen åt kyrkan, kyrkomötet skall derom höras och kyrkans målsmän sannolikt ej äro villige estergifva något af hvad den lagligen innehar. Måtte emellertid regeringen under alla förhållanden ej för majoriteten i riksdagen vara svag i eftergifter. Derigenom förlorar regeringen stöd af landets rättsinte innevånare, som hoppats att 1866 års representationsförändring skulle medföra allmän lycka och välgång istället för att, såsom det synes vilja gestalta sig, öfvergrepp af en enda medborgareklass. Måtte Gustaf Wasas råd till sina söner att älska de rättsinte, emedan med dem de andra kunna styras, aldrig förgätas!