Kungssorgen. Ringningen i stadens kyrktorn med anledning af konung Carl XV:s frånfälle har från och med gårdagen upphört, hvarjemte de vid Göta art-reg:te anlagda sorgetecknen från samma dag aflagts. Vaktparaden uppmarscherade igår till Gustaf Adolfs torg i vanlig takt efter en liflig marsch. Prestvigning. Efter den i dag kl. 5 e. m. af S. M. kandidaten Z. J. Nyblom i Domkyrkan hållna veckopredikans slut kommer han att af h. h. biskopen d:r Björek högtidligen installeras i det presterliga embetet. Musik. Konserten å Nya Teatern i går afton af den nybildade orkestern var egnad att bekräfta de förboppningar, man gjort sig om en något ljusare framtid än på senare åren för tonkonsten inom vårt samhälle. Det visade sig nemligen, att de musici, som samlats omkring grundstammen, den förut befintliga, lilla men goda, och väl samspelta orkestern, alla äro krafter, som sammanstämma med denna och att derutur, sedan de olika elementen hunnit fullt sammansmälta, utan tvifvel skall framgå ett helt, motsvarande, ej blott de stora förhoppningarne, utan äfven de ej mindre pekuniära uppoffringarne. Utrymmet för dagen nekar oss att ingå i närmare detaljer, vi anteckna derföre nu endast, att auditoriet, hvilket man väl kunnat vänta sig något talrikare, med lifliga bifallsyttringar belönade såväl de båda solisterna för aftonen, hrr Brassin och L. Beyerböck, som orkesterns utförande af Euryanthe-ouverturen och Mendelssohns oförlikneliga musik till Midsommarnattsdrömmen. Kapellmästaren hr A. Hallån fick såväl vid konsertens början som vid dess slut mottaga hörbara bevis på åhörarnes belåtenhet med den lyckliga lösningen af den kinkiga vorkesterfrågan. Teater. I afton uppföres för andra gängen Victorien Sardoues komedi Seraphins, hvilken förut har med framgång gifvits härstädes och torde vara väl bekant för flertalet af vår publik. Vi ha derför icke nödigt att af densamma lemna någon uttömmande analys. Det är tillräckligt att säga, det styckets uppränning afaer egentligen att framställa en sida af det moderna fromleriet. Handlingen och dermed äfven åskådarnes intresse koncentrerar sig hos Såraphine, en dame af börd som varit en salongernas ros, en intagande och spirituell qvinna, hvilken gift sig med en gammal rik baron. I likhet med så mången annan salongsdame ha hon icke i hemmet funnit sig tillfredsstäld. Hon hade blifvit kokett och inom kretsen af sina behag dragit äfven en sjöofficer. Den intagande frun hade emellertid blifvit mor, men fortfor att utgöra medelpunkten i en krets af intagna män, tills hon slatligen fann, att den siste trogne riddaren somnade i en länstol, ej längre påverkad af hennes behag eller hennes konversation. En sådan qvinna som hon, intelligent och van att herrska, kunde icke finna sig i den resignerade lotten att nu blifva verklig familjemor. Hon blef hvad vi på vårt språk kalla läserska; hon antog den bigotta damens mask, under det hon inom sig brann af begär efter att bli mäktig, genom att göras till ordförande för någon af dessa töreningar, hvilka under religionens mantel syfta att skaffa sig makt. Men hon fruktar, att hennes forna verldsliga lif skall bli kändt, hon fruktar framför allt, att hennes dotter, frukten af en oloflig kärlek, skall bli som sådan misstänkt. Dels för att skaffa henne ur vägen och sålunda undanrödja alla misstankar, dels för att gifva bevis på sitt till uppoffringar beredvilliga religiösa nit, vill hon lemna sin dotter åt ett kloster, låta henne blifva nunna. Det är på denna punkt i den fromma damens lif, som komedien börjar och den som känner arten af Sardows författarskap, vet äfven, att han ej är den som tvekar att med stundom hänsynslös hand teckna lidelsernas kamp. Söraphine ätergifves denna gång på vår scen af en skådespelerska, som är vuxen sin ej ringa uppgift. Fru Raa löser den äfven på ett fullt konstnärligt sätt. Hennes uppträdande i de första akterna visar den beräknande qvinnan. Åskådaren känner och ser, att han har framför sig en skådespelerska, som har den dubbelt svåra uppgiften att framställa en personlighet som sjelf är en skådespelerska — på verldsscenen. Åtbörder, hållning, tonfall i rösten — allt skall vara utstuderadt och äfven visa sig vara det. Fru Raa var vid Tisdagens representation i detta hänseende illusorisk: åskådaren kyldes märkbart inför denna fromleriets representant, som likväl icke kan alldeles undertrycka sin verldsdamskarakter, såsom t. ex. i den af författaren briljant tecknade förtalsscenen i första akten. MSeraphine kan der ej låta bli att, äfven hon, hvässa sin tunga på förtalets brynsten, allt under det hon framkastar emellanåt skenheliga satser om, att man icke bör illa döma. Denna lllla scen återgafs af fru Raa mästerligt, med den finaste nyancering i såväl tal som mimik. Då de fromma damernas ombudsman, den skenbelige parasiten Chapelard, helt oförberedt får re