posten, som om möjligt ar annu samte an hans eget, hade han i en serie skildringar af Frederik den Syvendes Mend fått upptaget ett porträtt af sig sjelf med thy åtföljande biografi. Detta nummer lät han utdela bland barnen i åtskilliga offentliga skolor, på det att de skulle föra det med hem till sina föräldrar och dessa på så sätt få en hög föreställning om den mystiske Frederik den Syvendes Mand), som antagligen måste ha uträttat någonting mycket stort, eftersom han sått plats bland fosterlandets store män. Man visste ej huru långt denna agiterande verksamhet kunde ha sträckt sig och man var derföre ingalunda säker på, om han skulle falla igenom vid valet. Då derjemte en öfverrumpling kunde vara möjlig i de andra valkretsarne, för såvidt de lugna och tänkande valmännen icke infunne sig mera fulltaligt än vanligt, gjordes såväl genom tidningarne som på andra sätt allt hvad göras kunde för att få hvar och en till att uppfylla sin pligt. På valdagen såg man också menniskor i stora skaror begifva sig till de olika valställena, på några af dessa insunno sig valmännen tio gånger så talrikt som eljest och det har ej varit många röster, hvaraf ej bruk gjorts på denna dag. Med största spänningen emotsåg man resultatet inom den valkrets, der Hartvigsen stod emot Hall och inom den, der Pio ville undantränga Bille. Hartvigsen hade, berättades det, den föregående aftonen tagit det bindande löftet af 300 Amagere, att; de alla skulle infinna sig och rösta på honom, och i Billes krets, visste man, funnes de flesta socialisterna. I denna sistnämnda valkrets nådde oordningarne vid detta års valförhandlingar sin kulminationspunkt. Från tidigt på morgonen hade folk strömmat till Gothersgadens exercishus, der valet skulle försiggå. Den stora lokalen var alldeles öfverfylld af en tät packad menniskomassa och utanför på gatan stodo talrika klungor, hvilka ej kunde slippa in. Redan straxt vid valförrättningens början visade internationalisterna tydligt, hvad man kan vänta sig af dessa herrars begrepp om frihet och jemlikhet. Ordföranden mottogs med hyssjningar och hvisslingar, hans meddelande om, att Pio ej kunnat infinna sig personligen på grund af lagliga förbinder helsades med jublande lefverop för den socialistiske kandidaten och från detta ögonblick tillväxte oväsendet oafbrutet. Pios representant och en af Billes valmän fingo med yttersta svårighet gehör, men då Bille sjelf trädde upp på talarestolen, upplöste alltsammans sig i ett så uthållande och öronsönderslitande spektakel, att man svårligen kan göra sig någon föreställning derom utan att sjelf ha varit med. I socialisternas oartikulerade skrän försvunno till och med de två enda ord — Mine herrar — som hr Bille hann yttra. Han förblef stående i talarestolen under de lagligen tillåtna tjugo minuterna samt drog sig derpå tillbaka. Ordtörandens klockringning och upprepade försök att vädja till de närvarandes fosterlandskärlek, till deras aktning för lagen och för den valhandling som i öfverensstämmelse med denna skulle företagas, voro lika fruktlösa. Förhandlingarne måste följaktligen kort derpå afbrytas; under ett fruktansvärdt tumult lät ordföranden företaga ett val, som på grund af den stora mängd icke röstberättigad pöbel, som var tillstädes, tycktes visa ett gynnsamt resultat för Pio. Hela scenen framstod som en motbjudande tafla af råhet, brutalitet och idiotism. Knutna näfvar och djuriska skrän hade mött hr Bille hvarje gång denne sökte att få ordet och ett par gånger såg det ut som om valtribunen skulle störta tillsammans under trycket af den fram och tillbaka brusande folkströmmen. Då valet var slut, utstötte socialisterna ett oheidadt jubeltjut för Pio och störtade sig derpå, under afsjungande af socialisternas marsch, fram mot tribunon. Denna krossades och valkomiten, kandidatee, referenterna o. a. sågo sig nodsakade att vika undan för den annalkande stormen och hoppa ut genöm fönstret, genom hvilket flera af internationalisterna följde dem, oupphörligt skrålande socialisternas marsch. Med tillhjelp af en polisstyrka sökte man nu att så en skriftlig omröstning. Fram på eftermiddagen var denna slutad och visade ett resultat, som var alldeles oväntadt gynnsamt för hr Bille. Flera af socialisterna hade nemligen icke varit valberättigade, dels på grund deraf, att de icke hade uppnått den i lagen stadgade åldern och dels derföre att de fortfarande åtnjöto fattigunderstöd. I följd häraf tilldrog sig att Bille fick ungefär sex gånger så många röster som Pio. Det är klart, att socialisterna, hvilka hålla sig tillsammans, nu började ropa på bedrägeri; de utbragte ett lefve för sin kandidat och tågade sedan till rådhuset för att befria sina fångna martyrer. Men här möttes de af en energisk polisstyrka, hvilken snart gjorde ett slut på tumultet. Några häktningar gjordes, men natten gick förbi utan att några särdeles försök till lugnets störande gjordes. Att en valhandling sådan som denna kunnat ega rum i Köpenhamn, är naturligtvis ett mycket sorgligt tidens tecken. Man kan endast trösta sig dermed att socialisternas nederlag varit ännu mera fullständigt inom de andra valkretsarne. Mellan Hall och Hartvigsen var förhållandet som 3 till 1, Poul r Geleff fick öfver 30 gånger färre röster än t motkandidaten och detsamma var ungefär förhållandet med hans internationalistiska medbröder, hvilka för öfrigt hade blifvit reducerade t till 7. Deras valprogram och tal äro någon— Dm AA — — — O0. mA Rom be 2—O-— —