o — — hoppningar om kung Carl XV:s belsotillstånd, men man hade dock trott, att han återvände till sitt land med förökade krafter. Alldeles plötsligt och oväntadt kom då telegrammet om hans död. Det ankom hit sent på aftonen, men underrättelsen spred sig dock hastigt i staden och öfverallt stannade menniskorna hvarandra för att höra den bekräftad eller förnekad. Nästa morgon såg man, dessvärre, i tidningarne, att ryktet hade talat sanning. Utförligare detaljer följde igår, en stor del af bladen utkom med sorgkant och i dem alla fick den kärlek, som danska folket hyst till den höge aflidne, ett varmt och vackert uttryck. Det var ett egendomligt förhållande, hvari kung Carl kom att stå till Danmark. Från hans besök under Frederik VII:s regeringstid hade man i honom lärt att känna en furste, hvars jemna rättframhet och hvars hela förhållande till sitt folk i många hänseenden liknade havs kunglige danske väns. Man hade kommit att hålla af kung Carl på samma sätt som kung Frederik, och då man visste hvilka varma sympatier han personligen hyste för vårt fädernesland, väntade man sig i olyckans dagar mycket af honom. Det finnes ingen anledning att fördölja, det han under den närmaste perioden etter Frederik VIIis död, åtminstone i flera af hufvudstadens kretsar, var mera populär än den furste, som hade bestigit tronen, och när så kriget bröt ut, med hvilket jubel mottog man icke då det så mycket omtalta telegrammet, som berättade att Han selv skulle komma med sina män för att deltaga i striden. Dessvärre bekräftades icke denna underrättelse; omständigheterna gjorde att kung Carl icke kunde följa sitt hjertas röst. Men det danska solkets kärlek till den upphöjde vännen minskades icke derför ; man insåg att en varm och ärlig vilja var det enda, som han kunde bringa och man tackade honom uppriktigt för den sympati, hvarmed han fortfor att följa vårt land och vårt folk. Sorgen öfver hans död måste vara dubbelt stor nu, då det icke allenast är en Danmarks vän utan tillika en älskad furstinnas fader, som vi i honom ha mistat. Ett bevis på, med hvilket stort deltagande sorgebudskapet har blifvit mottaget, ligger deri, att det i en så omfattande grad har hunnit lägga beslag på den allmänna uppmärksamheten, ehuru denna är nästan fullkomligt upptagen af en för hela landet ytterst vigtig tilldragelse, nemligen de i går försiggångna riksdagsmannavalen. Allaredan i mitt förra bref omtalade jag huru ovanligt stark agitationen med anledning af dessa varit. De växte så att säga med hvarje dag som närmade oss till valen, det var en uppståndelse i hela landet, hvartill man ej varit vittne på mångfaldiga år och sjelfva valdagen emotsågs med den högsta grad af spänning, icko blott i provinserna, hvarest sinnena upprörts genom det förenade vensterpartiets omfattande agitatoriska verksamhet, utan äfven här i Köpenhamn, der det efterhand dykade upp allt fler och fler socialistiska kandidater och der agitationens svallvågor på sista tiden vuxit upp till en nästan oroande grad. Man hade här i hufvudstaden nästan alldeles glömt bort allt som kunde kallas valrörelser. Under en lång följd af år hade de olika kretsarne varit representerade genom skickliga politiska notabiliteter, mot hvilka inga motkandidater dristade sig att uppträda. Dessa kandidater och deras valmän hade efterhand blifvit gamla bekanta; då den nya valdagen kom, framställde de sig som vanligt; en minoritet af valmän, som hade tid och tillfälle till att infinna sig vid valurnan, kom dit och hörde på kandidatens tal, riktade måhända en gång emellan några små mycket vänskapliga interpellationer till honom, valde honom vid röstningen enstämmigt och utbragte så ett lefve för honom. Dermed var den saken slut. Desto mera anmärkr ingsvärdt var det denna gång att iakttaga allt hvad som gjordes före valen och att vara vittne till det stora deltagandet i dessa på sjelfva valdagen. Det var nästan amerikanskt eller franskt, i alla händelser icke köpenbamnskt. Hvarje dag läste man i tidningarne om nya socialistiska kandidater, hvilka hade hållit stormande valmöten med sina internationalistiska vänner och vid dessa sammankemster uppställt sina röda programmer. Ån var det en lästskärare och än en smed, än en värdsbusvärd och än en cigarrarbetare, hvilka önskade att som folkets representanter sändas till thinget. Alla dessa arbetare-kandidater betraktade man dock i allmänhet utan fruktan. Det var endast för stormästaren, den fångne löjtnant Pio, som man hyste några farhågor. Då uppträdde plötsligt en ny kandidat, och både den djerfhet hvarmed han uppträdde, som det sätt hvarpå han agiterade för sitt val, väckte en stark och berättigad förtrytelse. Mannen var löjtnant Hartvigsen, en f. d.tvillingbroder till C. V. Rimestad och f. n. redaktör af ett akillingsblad, som heter Nyt Aftenblad, en tidning som Dagbladetunder polemiken med honom mycket träffande har karakteriserat som en pressorgan, hvilken lefver af benbrott och nästan inträffade öfverkörniodgar. Han menade sig vara i besittning af tillräckligt framstående egenskaper för att uppställa sig som kandidat gentemot en af Danmarks mest ansedda män, mot ecklesiastikministern geheimerådet Hall. I början sökte han att bearbeta valmännen medelst a fr FE 2 — — — — HO o OO rr OO MM — -. FA a vm ARA fr fr — Vr AV 2-—