ning. Så kort hans lefnadsbana än var — han hade knappast uppnått 26 år — var den en fulländad lefnadsbana och all den heder, som kan skänkas en menniska, har Frankride slösat på detta originella, dristiga geni. Bland de plastiska arbetena på detta års utställning utmärker sig Thiers marmorbyst af CarrierBelleuze för stor porträttlikhet. Uttrycket är ypperligt, öra och mun förträffligt tecknade; man anar den sluga blicken; pannan tänker och de halfslutna läpparne ha nyligen talat. Alla voro nyfikna efter att få se den marmorgrupp, som Elsass qvinnor skänkte Gambetta till tacksamhet för hans förtviflade strid för att rädda Elsass åt Frankrike, men en flyktig blick är tillräcklig att öfvertyga om, att gruppen hör till de tillfallighetsverk, hvilka ej ega någon djupare betydelse för konsten. En döende soldat ligger på marken, han håller ännu stumpen af den krossade fanstången, pä hvilken några slarfvor af fanan vaja, den matta handen vill icke släppa den dyra skatten ; hans förtviflade moder uppehåller med sin ena arm den döende sonens hufvud, den andra är vildt utsträckt liksom till förbannelse öfver sonens mördare. Det är ett verk, utfördt i feberaktig lidelse utan konstens lugn och höga allvar. Det tyska elementet har helt och hållet saknats vid detta års utställning. Juryn har icke afvisat någon af nationalitetsskäl, men de i Paris bosatta tyskarne ha af naturlig takt hållit sig tillbaka. Juryn har endast utgjutit sin vredes skålar öfver Courbet, som omstörtade Vendöme-kolonnen och derföre ej har vågat utställa sina taflor. Man kan tadla eller berömma honom, men ej förneka, att han har stiftat en skola, att han djerft brutit med det gamla, det tillkonstlade; Courbet måste finnas på en fransk utställning; man kan snarare undvara Meissonniers små, slickade taflor än Courbets fasta former och hestämda konturer. Huru länge den naturälskande konstnären skall få plikta för Vendöme-kolonnen kan ingen säga. Han hade sedan långliga tider af hjertat hatat honom och han inbillade sig att handla i konstens intresse, då han fick den omstörtad. Det kan nu tyckas, att den gamle mannen lidit nog för sin vanvettiga id6; han har sutit i fängelse, han har varit misshandlad af pöbel och soldater, han har liksom blifvit förklarad i bann af sin samtid; då han visar sig på gatorna, förföljes han med smädeord af samma gathojkar, hvilka en gång tilljublade honom bifall. Han var rik och är nu fattig, han var ansedd och är nu föraktad. Han eger blott qvar sin konst och måhända är det antagligt att en ny jury skall veta skilja på konst och politik, så att man får återse honom vid nästa utställning. Utställningen innehåller så godt som ingen målning från kriget. Kejsardömet lät afbilda hvar och en af sina segrande slagtningar i flera upplagor, det sista krigets skuggsidor har ännu ingen vågat visa sin samtid. En tafla, som fattas här är Flandrins porträtt af kejsaren, med den mörka blicken, de mörka tankarne. Det var en profetisk bild, som talade om den förfärliga tid, som stundade. Man ser sig med ängslan omkring för att finna en af hatet färglagd bild af den olycklige kejsaren, men ingen pensel har nedlåtit sig till att brännmärka den, som i tjugo år icke fattats på någon utställning. Nu går han tankfull ochjallena i Chiselhursts skuggrika parker och väntar på dem, som icke komma, på dem, som delade hans storhet, som voro med på alla hans fester. Att det engelska folket visar honom sympati, kan ej ersätta hans egna. Sjelfvaste Rouher har blifvit slapp. Han har ärft två millioner efter en slägting och finner sig väl i sitt nuvarande furstliga lif i Paris, ty intet politiskt parti kan förhindra att en rik man i Paris har sitt hof och sina smickrare. Han har kämpat så mycket som det passande kräfde ochsssåges nu ämna låta sin gamle herre hjelpa sig sjelf för resten. Han säges vara medvetande om, att prefekten Segnier för en stor penningsumma tillhandlat sig papper, hvilka bevisa att bonapartisterna konspirera tillsammans med ÄEInternationale, och då det alldeles icke är omöjligt att man skall nödgas begagna sig af dessa papper, draga sig alla försigtiga vänner i tid tillbaka. Inga tidningar ha ännu vetat att berätta någonting om Segniers papper, men saken är derföre lika sann. Till slut några ord om en liten bok, som oförtjent kommit mycket buller åstad, Alexandre Dumas Fils Lhomme-femme, hvaraf den första upplagan om 40,000 ex. såldes på mindre än tre veckor. Man kan egentligen ej kalla den motbjudande broschyren omoralisk; författaren inbillar sig tvärtom vara en stor moralist och lära alla andra menniskor sin egen öfverlägsna dygd. Här handlar det om en at förf:s gamla teser: -Skall den äkta mannen döda sin otrogna maka eller förlåta henne? Frågan afgöres icke, men en mängd exempel framställas och så många intrasslade situationer framhållas, att läsaren sjelf må fälla domen. Bokens titel är en gåta, äfven för den, som motsträfvigt bläddrat igenom henne två gånger. En fransk kritiker, som också haft svårt att uttyda titeln, har erinrat sig en gammal legend, som anses innebära nyckeln till gåtan. Aristopbanes, som diskuterar om kärlek vid Platos gästabud, berättar, att gudarne efter att ha skapat de båda könen, roade sig med att skapa ett tredje, som var utrustadt med litet af hvarje af de andras egenskaper: fyra ben, fyra armar, ryggarne sammanvuxna med hvarandra, två ansigten vända ifrån hvarandra, men utgående från en hals, och fyra öron. Denna man-qvinna från de förhistoriska tiderna gjorde uppror och ville afsätta gudarne, sina välgörare. För att skaffa sig ro, beslöt Jupiter att åtskilja man-qvinnan, dock så, att den ene i evighet aldrig skulle ha någon annan tanke, än att återfinna sin hälft. Gudarne fingo ro, men de båda åtskilda, man och qvinna, ha på jorden ingen ro, innan hvar och en funnit sin hälft. Alexandre Dumas man-qvinna är ett sådant åtskildt par, som återfunnit hvarandra. Författaren dristar sig att taga Gud som den tredje i hvad han kallar Striangeln. Det är en ohygglig fantasi och man afskyr den i skandal och religion spekulerande författaren ännu djupare, efter att ha läst denna moraliska bok, än etter läsningen eller ähörandet af hans omoraliska komedier; ty man ser huru i grund och botten. förderfvad h.n är, när han tror sig gå rakt fram går han på sned, som vi enkelt, anständigt folk kalla det; han inbillar sig vara spiritualist och säger om äktenskapet saker, som ingen materialist, den der har spår af delikatess, skulle låta gå ötver sina läppar och för hvilka ingen annan författare funnit ord i språket. Emile de Girardin, som skall vara med öfverallt, har skrifvit hvad han kallar ett komplement till Thomme-femme. Afven han har de ädlaste afsigter, men hans läkemedel, det fria äktenskapet, när man både är gift och icke gift, allt som man tager det, är tusen gånger värre än såret, hans principers genomförande skulle helt enkelt vara samhällets ruin. Han påyrkar absolut likställighet niellan mannen och qvinnan och vill bevisa att de moraliskt och intellektuelt äro hvarandras likar. Denna absoluta likhet mellan mannen och qvinnan existerar icke i naturen, till att börja med är mannen qvinnan öfverlägsen i fysisk kraft; naturen vill att dvinnan skall vara mannens eviga motsats, på det att mannen skall känna sig tilldragen af denna motsats anh Aavinnan känna sig IVCksaligt heherrskad. Det 2 — CC —— —— — B mm —