till, äro: loppor, flugor, gräshoppor och — holländare eller, som de sistnämnda här benämnas: Boers. De båda förstnämnda djurslagen torde vara allmänt bekanta äfven i Europa, men här uppträda de i sagolikt oerhörda massor. Man skall knappast tro mig, da jag förtaljer att mina utgifter för persiskt insektspulver nu uphgått till öfver 36 rdr sv. Gräshopporua, eller som de här kallas, Locus, göra påhelsningar två eller tre gånger om året och förtära då allt grönt, som de komma öfver, ja, ibland får till och med ett och annat tält kanske stryka med. För några månader sedan hade jag gjort en liten trädgårdsanläggning med några blomsterrabatter, maisoch rädisestånd m. m. Men — Locus kommo och trädgården försvann. De värsta skadedjuren äro dock utan tvifvel de dumma, råa, snuskiga, glupska och rofgiriga Boers, men olyckligtvis finnes här intet pulver, som biter på dem, de behandlas allrabäst med knytnäfvarne. Första gången jag gjorde dessa älskvärda halfmenniskors bekantskap, var på vägen upp till diamauttälten; jag hade under en jagt gått vilse och kunde på två dygn ej få reda på transportvagnarne, hvilka obekymrade om mig fortsatte resan. Halfdöd af hunger och strapatser — Jag hade på de sista 14 timmarne vandrat omkr. 50 eng. mil — ankom jag slutligen till några af Boers bebodda kojor. Jag trädde in i en af dem och bad att få köpa litet mat. Förgäfves — oaktadt jag såg ett stort vackert bröd och andra Guds gäfvor på bordet, fick jag ett bleklagdt nej till svar på mina böner, det fanns ingen mat i huset, stod man och ljög mig midtupp i ansigtet. Nu var mitt tålamod slut. Jag klet direkte fram till bordet, ryckte till mig det lockande brödet, lade ett shlllinga-stycke i dess ställe, hötte med min studsare åt två långa drumlar, som stodo och grinade illa åt mig, tog afsked med ett yerdammte Schmerlapps och fortsatte min vandring. Jag har i vinter varit starkt betänkt på att ge mig ut att jaga elefanter och strutsar, hvilka äfvensom lejon äro till finnandes omkr. 60 sv, mil härifrån, men dels tyckte jag ej om det föreslagna sällskapet, dels var utrustningen så dyr, att jag för denna gång slog färden ur hågen, oaktadt det visst kunde varit pikant nog att få knäppa ett lejon. Skulle det visa sig att allting annat slår fel, bör en dylik jagtexpedition bli en ganska uppiggande om ej så synnerligt vinstgifvande sysselsättning för en diamantsökare. . . Vintern har för öfrigt för mig varit en kedja af vedermödor och då jag besinnar hvad jag under denna tid uthärdat, är det mig nästan en gåta att jag ej blef sjuk och strök med. Jag älskar att tro det så skedde, derföre att jag ännu en gång skall få återse mitt fädernesland och allt hvad jag der har kärt! — — — —— — —— — —— — — — Så är det! Hvartbän än bändelserna föra oss ut i verlden. i Norr eller Söder, Öster eller Vester, öfverallt hvilar ändå hemlängtans frö i vår själ, vi längta åter till vära skogars sus och våra bäckars språng?, gerna skulle vi uppoffra i fjerran länder förvärfvade skatter och egodelar för att ännu en gång få trampa Sveriges gamla jord och för att få med Nin son på galejan utbrista: Sverige, säger jag till slut, Är det bästa Gud har skapat, Om jag vetat det förut, Hade jag ej utåt gapat!