ännu, ehuru väl det här och der fanns stora öppningar i den. Mylord hade slutligen blifvit så förbittrad på herremännen som skydde honom, att han stängt till herregården och rost åt utlandet med sin son, mr Lionel. På det ståtliga gamla herresätet var det nu tyst och öde, liksom om det blifvit renadt från all sin syndfullhet. Alla tjenarne hade blifvit afskedade och ingen annan fanns qvar än mylords gamle kammartjenare, som var ombetrodd att sofva der helt allena uppe på det ensliga vindsrummet, hvaremot alla de stora gallerierna, mottagnipgsrummen, i hvilka förr varit ett sådant lif, nu voro lika tysta och tomma, som en kyrkogård vanligtvis är. Tanken derpå kom mig att rysa då jag om natten låg vaken i mitt eget lilla hus. Den enda efter min mans död som jemte mig bodde i huset var min lilla tjensteflicka. Gården skötte jag med tillhjelp af två daglönare, som voro gifta och bodde i sina egna hus. Hustrun till en af dessa, Nancy Trevor, var den bästa och mest pålitliga qvinna i hela trakten och lika omtänksam om mig som jag sjelf. Några nätter efter min mans död låg hon i mitt hus, men då jag ej ständigt kunde låta henne vara borta från sitt hem, brukade jag sedan ligga vaken om nätterna, tänkande på huru fasligt ensligt mylords kammartjenare