lvarjehanda. En förment prins. Vid en af Paris domstolar förekom helt nyligen ransakning med en äfventyrare, som utgifvit sig för att vara en prins Abdallah el Guenaori, son till kejsaren af Marocko, ych af familjen Monley-Abd-er-Rhaman. Inför domstolen är denne man endast en förtappadt barn till on hederlig familj och en aktningsvärd far, mr Joly, som varit embetsman i Afrika och pensionerats af staten. Denne hade dött och efterlemnat många barn, af hvilka tvenne utmärkt sig i fransk tjenst och som kaptener stupat för sitt fädernesland. En tredje, f. d. officer, har äfven inför domstolen erkänt den tilltalade såsom sin bror, på samma gång han uttalade sin blygsel deröfver, men vid en senare konfrontering med honom förnekat det. Den tilltalade stödjer sig likväl vid detta vittnesmål samt på uppgiften af en qvinna vid namn Grimaud, att han icke är Napoleon Joly, såsom domstolen uppger. Han påstår att det hvilar en hemlighet öfver hans tidigare barndom, som han dock med tiden tror sig skola afslöja, Enligt ett bref från polisprefekten till republikens advokat lär den tilltalade, på en förnäm dames, m:me de Chaumont-Guitry, törord, fått en anställning vid polisen. Man kan ej förklara denna m:me Chaumonts intresse på annat sätt, än såsom en belöning för prinsen, som, enligt sin utsago muhamedan, högtidligt öfvergått till kristna läran. Han omfattade verkligen denna lära och döptes i en af Paris kyrkor; för att icke motsäga prinsen, som på en gång förebar personliga och politiska skäl, försiggick denna ceremoni i ett slutet kapell, och dagen derpå gick Abdallah el Guenaori till nattvarden på ett mycket uppbyggligt sätt och spisade derefter middag hos kyrkoherden som döpt honom. Vid desserten hölls i stället för tal ett slags predikan, och man ansåg prinsen vara den som ödet bestämdt att en dag till kristna religionen omvända hela det marockanska folket. Abdallahs religiösa tänkesätt hindrade honom emellertid icke att besöka den bekanta demi-monde-damen Cora Pearls salonger. Denna blef snart bedårad af den marockanske prinsens historia, något icke så ovanligt inom hennes krets, och var färdig att inför maire och kyrkoherde knyta hymens band såsom prinsessa Abdallah, då en af hennes vänner, hertigen af Rivoli, bad henne af försigtighet i äktenskapskontraktet förbehålla sig sitt hus och sina smycken. Cora töljde rådet och detta afskylde prinsens känslor till den grad att förbindelsen blef omintet. Snart lämpade sig för vår prins ett nytt äktenskapstillfälle, som, hvad förmögenheten angick, han knappt kunnat drömma om. Emottagen hos en baronessa de Marcel, gjorde han bekantskap med familjen Douville, och äktade en ung enka, m:me de Presles, född Douville. Denna medförde, utom många fastigheter, ett magnifikt slott vid en af Paris förnämsta avenyer, och brölloppet firades med pomp och ståt. Prinsens politiska verksamhet syntes vara lika hemlighetsfull som hans enskilda lif. Efter kriget lär han rest till Preussen, måhända för att hos furst Bismarck söka erhålla Marockos tron? Man tror äfven att andra intriger lågo till grund derför, och han hade för vana att hvar ban betann sig förklara, att om Thiers kommer att fortfarande inneha högsta makten, vore Algeriet förloradt för Frankrike. Men hur förklara den tillit så många fäst vid denne mans fabelaktiga historier, isynnerhet då hans utseende icke förrådde något arabiskt och då han ej heller förstod ett arabiskt ord? Allt detta måste tillskrifvas de egendomliga berättelser han uppdiktade. Han blef, säger han, upphittad 1846 på slagfältet vid Isly och uppfostrad af en marketenterska vid namn Joly samt sedermera af hertigen af Aumale. Han hade ständigt burit den röda fezen, men detta var också allt hos honom som häntydde på araben. Han berättade vidare, att intriger vid hofvet i Fez, ett hof der icke sällan giftet spelade verksamma roller, hållit honom aflägsnad från Marocko. — Den förmente prinsen dömdes för bedrägerier till ett års fängelse. En skräckscen i ett menageri. I en liten stad i Illinois, benämnd Bed-Bird, berättar Nevyorkertidningen Tribune, skulle nyligen en menageriegare för första gången för publiken förevisa en noshörning. Han hade vidtagit alla möjliga försigtighetsmått och djuret skulle framledas i cir