men väl med mera rätt kallar sig sjelf den historiskt-ethiska skolan inom nationalekonomien. Grundlärorna i densamma blefvo redan för mer I än 20 år sedan framlagda i de utmärkta skrifterna af f. ex. Hildebrand och Knies, men olikheten med den annars förherrskande riktningen har icke förr så klart framstått som nu, sedan det blifvit den politiska ekonomiens i uppgift att belysa och, om möjligt, ordna våra I dagars stora praktiska fråga: arbetarerörelsen. I Det lär ej kunna förnekas att national. ekonomien sedan Adam Smith befunnit sig i ett stiltastående. Ej hvad den använda delen at densamma beträffar, ty häri ha framstegen varit stora, men med afseende på prineiperna, grundlärorna. Nöjd med det jättesteg man då tog, har man inskränkt sig till att tillämpa det funna samt att i den af en ny teoris ljus sålunda belysta verkligheten söka ett yttre stöd för dess sanning. Detta stillastående, denna brist på utveckling, var så mycket betänkligarej som samtidigt de öfriga statsvetenskaperna, till hvilkas krets ju äfven nationalekonomien hör, gingo raskt framåt. Härigenom skedde afbrott i en kedja, i hvilken sistnämnda veteaskapsgren utgör en länk. Medan på den allmänna statslärans områda s. ex. teorien om rättestaten utvecklades till teorien om humanitetsstaten, stod nationalekomien qvar på den ståndpunkt, hvilken för nära ett sekel sedan var resultatet af statsrättens dåv. forskningar. Staten, hvilken tydligtvis skulle vara ett producerande samfund, äfven den, fick derföre endast i uppdrag att producera — rättssäkerhet. Tyskarne med sin djupa filosofiska bildning, sitt anlag för systematiserande, måste snart upptäcka denna lucka och voro särskilt egnade till att söka afhjelpa densamma. Och så, uppkom denna nya riktning, den der tvifvelsutan är bestämd att djupt ingripa i vetenskapens framtid och som bl. a. i den sociala frågans lösning eger en probersten för sina lärors sanning eller falskhet. Det kan anses såsom ett svar på de angrepp, jag ofvan redogjort för, när flere af skolans yngre medlemmar ij dagarne sammankallat en nationalekonomisk kongress, vid hvilken företrädesvis arbetarefrågan skall behandlas. Åtskilliga vetenskapsmän från de öfriga statsvetenskapernas område — bland dessa den berömde statsrättsläraren prof. R. Gneist — komma äfven att der infinna sig. Det oppenheimska påståendet om skolans protektionism hvilar, så vidt jag kunnat förstå, på missförstånd. Roscherianismen, åtminstone en del af dess bekännare, anser visserligen reglorna om tullfrihet och tullskydd vara relativa, d. v. s. de förmena att tider förefunnits, då protektionismen för tillfället varit för ett särskilt land nyttigt. Hvar och en som känner exempelvis de anledningar, hvilka gjorde Eogland i stället för Holland till verldens första sjöfarande nation, måste medgifva att skolans åsigt i historiens läror ej helt och hållet saknar grund. Men öppet och bestämdt påstår den att tullskydd, vid den kultursståndpunkt Europas länder och särskllt Tyskland nått, skulle vara skadligt. Skolans medlemmar äro till den grad vänner af ett fritt tillgodogörande af den enskiltes arbetskraft, att jag fruktar, det f. ex. vår senaste svenska fattigvårdstörordning, med de inskränkningar denna otvifvelaktigt sätter för ett fullt fritt användande af arbetet, skulle af dem tvärtom betraktas såsom en yttring af protektionism. nad, hvilken vanligen benämnes-Roscherianisw,