Käåmmåren 101troende att vara både statsutskottsledamot och statsrevisor)). Den andre började sitt anförande med att likna regeringens af statsutskottet förordade jernvägsprojekt vid — sockerbrukens höstkungörelser. Likheten — svår att finna, emedan den otydligt angifvits af talaren — skulle bestå deri, att, då sockerhöjningen har, som man säger, fallit af sig sjelf, så bar det ock synts falla af sig sjelf att regeringen i sina framställningar om anslag till statens jernvägsbyggnader för hvarje ny stambaneanläggning börjar med ett mindre belopp jemte framläggande af utkast till arbetsplan och förslag till derefter följande årliga anslag till banans fortsättning och afslutande, eller, sedan det första anslaget erhållits och banan väl kommit i gång, begäres år efter annat dels hastigare utbetalning af beviljade medel, dels ökade anslag till arbetets påskyndande. Skäl finnas alltid och i tillräcklig omvexling: än är det dyr tid och arbetsbrist, än god penningetillgång, än behof att uppnå en viss punkt på viss tid. (Om annars någon praktisk tanke kan sofras ut ur detta ordsvammel, så torde det vara, att talaren ville attjernvägsarbetena skola utföras med samma långsamhet som bibelöfversättningskommissionen bedrifvit sitt arbete nu i hundra år.) Talaren meddelade vidare att han alls icke fattade den förmenta angelägenheten deraf, att båda stambanesträckningarne blifva färdiga vid samma tid (1875) — icke heller denna solidaritet mellan norra och östra stambanan, men deremot ansåg han sig förstå, Åatt hvardera banan numera kan stå på egna fötter och gå sin fullbordan till mötes, oberoende af den andra, ehuru det torde vara svårt att fatta, huru två banor som icke äro färdiga och hvilkas fullbordande talaren ville fördröja, redan, eller som han uttrycker sig, numera kunna stå på egna fötter. — För öfrigt utbredde sig denne talare, liksom den förre, i den riktning, att statens jernvägsbyggnader skulle eftersättas för de enskilda bolagens. Villigt erkännes, att denna framställning rörande två mäns äflan, utan all framgång, att fördröja arbetena å statsbanorna, är mycket tråkig; men den har här intagits, för att styrka mitt påstående om svårigheten att göra opposition, i afsigt att väcka uppseende. De begge talarne som jag citerat voro hr Jöns Rundbäck och hr Arvid Gumelius. Deras yrkande understöddes af ingen, och anslaget, 5 mill., bifölls af Andra kammaren utan votering. . På lagförbättringarnes vidsträckta umråde pröfvade ett ganska stort antal representanter i Andra kammaren sina krafter medelst motioner, som oftast voro högst besynnerligt motiverade; sjelfva lagförslagen befunnos mycket knaggliga och illa, stundom rent af obegripligt, formulerade. Ea vigtig lagförändring antogs — den om upphörande af friköpningsrätten. Motionen derom väcktes icke af någon tillhörande landtmannapartiet, och den bekämpades ifrigt af hr Carl Ifvarson och de egentliga allmogerepresentanterna, hvilka annars uttala sina stora sympatier för Ålikställighet, ett uttryck som de tolka högst egendomligt och ofta förvexla med den egna nyttans, för hvilken de gerna göra sig till målsmän. Förslaget om friköpningsrättens upphörande åstadkom emellertid för tillfället en meningsstrid inom landtmannapartiet. De figurativa ledarne nödgades uttala sig, eller åtminstone rösta tör förslaget, under det att hr Carl Ifvarson nu blet partiets ledare ensam. De förstnämnda hade dock ingen vidare olägenhet af sin åtgärd, enär deras ställning derigenom egentligen icke rubbades; men just denna omständighet bevisar huru betydelselöst det i verkligheten är att anses som ledare inom landtmannapartiet, men äfven i hvilken ställning detta parti skulle komma om det förlorar deras biträde, hvilka stå på en högre bildningsgrad. Två förslag till ändringar i grundlagen voro konjunktursfoster och derföre betecknande. Det ena förslaget afsåg att undanrödja de obeqväma orden estatens reglering i 65 riksdagsordningen. Motionären och med honom majoriteten i Andra kammaren ville utbyta dessa ord mot statens inkomster och utgifter, men om nyttan och nödvändigheten af detta byte kunde icke Första kammaren öfvertygas. En annan grundlagsförändring föreslogs ock; den behagade synnerligen Andra kammarens majoritet, enär den afsåg att Kamrarne skulle få välja sina talmän. Om detta förslag blefve lag kunde med visshet förutses att åtminstone i Andra kammaren endast sådana till talmän utseddes, hvilka blefvo lydiga redskap i en hänsynslös majoritets händer. Men det utan gensägelse märkligaste ändringsförslaget rörde 107 8 Regeringsformen. Motionären ville att den decharge som erhållits derigenom att konstitutionsutskottet lemnat ett i konseljen afgjordt mål oanmärkt, icke skulle vara gällande med afseende på en fråga som statsutskottet på grund af revisorernas anmärkning anmäler enligt 39 2 mom. Riksdagsordningen. Om detta ändringsförslag antagits hade töljden deraf kunnat blifva att regeringsåtgärder som under ett år vidtagits och som året derpå undergått konstitutionsutskottets granskning men lemnats utan anmärkning, ännu två år derefter kunde upprifvas och göras till föremål för en extra dechargedebatt, hvilken åter kunde tillintetgöra den förut af riksdagen beviljade dechargen. En sådan nraocadnur fek