EP RY IRASUVSMUUSASP SI Ät Återblick och vidräkning. III. Sedan riksdagen lidit till ända komplimenterades representationen för visad sparg samhet och för sin återhållande kraft i afseende på utgiftsbudgeten. Verkliga förhållandet var emellertid att representationens motståndskraft icke alls blifvit satt på några svåra prof. Regeringen hade varsamt undvikit att begära några nya anslag af särdeles betydenhet till andra än produktiva företag, och i motionsväg hade icke heller folkombuden sjelfve framkommit med några betydligare anspråk på statens medverkan. Men en mention honorable, under sådana förhållanden tilldelad hela representationen för sparsamhet och motståndskraft, måste naturligen förefalla flera representanter både torftig och otillräcklig för deras egen del, enär deras qvot i lofordet svårligen kan till sitt rätta värde fattas af de anspräksfalla valmännen, isynnerhet under en tidpunkt då de antagligen djupt begrunda huruvida deras ombud så fullgjort sitt kall att de böra återväljas. Otvifvelaktigt är att regeringens varsamma tillvägagående i afseende på framställningen om nya anslag, kom särdeles olägligt för de representanter, hvilka ville gälla som framstående oppositionsmän och trodde sig med stor clat kunna ådagalägga sin patriotism genom att påyrka antingen rent afslag å eller betydlig afprutning i anslag som af regeringen äskas. Det är sedan lång tid tillbaka kändt, att medelst dylika yrkanden kunna representanter tillhörande nyss antydda kategori lättfattligast åskådliggöra omfånget af deras statsmannavishet och styrkan af deras motståndskraft — åtminstone inför valmännen, bland hvilka ganska många lefva i den föreställningen, att då ett statsanslag af regeringen begäres och af riksdagen beviljas, så kommer alltid någon del af detsamma på ett outransakligt sätt regeringen sjelf tillgodo, och att regeringen derföre ständigt framställer nya anslagsfordringar. Åtskilliga exempel skulle kunna anföras äfven från sistförlidne riksdag på den stora åtrån hos våra oppositionsmän att uppdaga anslagsposter hvarå nedsättning kunde yrkas, icke emedan de ansågos obehöfliga, utan derföre att man ville låta höra af sig, göra sig bemärkt och ådagalägga sin motståndskraft. Endast ett dylikt fall vill jag nu omnämna, enär det obefogade i nedsättningsyrkandet at hvar och en skall inses. Frågan gällde anslaget till fortsättande af arbetena å östra och norra stambanorna, således helt enkelt an ekonomisk fråga. Påtagligt är, att hvarje äfven med måttligt sundt omdöme utrustad repesentant bör kunna inse, att numera, då statens finansiella ställning ärg förträfflig och riksgäldskontoret följaktligen bar öfverflödig tillgång på ponningar, en uppenbar fördel ligger deri att arbetena å de påbörjade statsbanorna så skyndsamt som möjligt fullbordas. Vid 1871 års riksdag nedsattes det af regeringen begärda byggnadsanslaget från 4 mill. rdr till 3,600,000 rdr — ett mycket enfaldigt beslut, dels emedan det tillkom af fruktan för nihilisterna, hvilka befarades skola tillintetgöra 1870 års beslut ifråga om Salabanan, delse emedan nedsättningen (400,000 rdr) icke inverkade på jernvägsarbetena utan blott nödgade byggnadsstyrelsen attuppskjuta med inköpet af den erforderliga qvantiteten syllar och skenor. De närmast följande verkningarne af riksdagens enfaldiga beslut voro en onödigt ökad utgift för de erforderliga jernvägsskenorna, å hvilka priset under tiden steg ganska betydligt, äfvensom att de under arbete varande bandelarnes öppnande för trafiken blifvit sörsenadt — olägenheter som vida öfverstego räntan på de 400,000 rdr som riksdagen trodde sig hafva råddat. Om det hade varit första gången som riksdagen gjort sig skyldig till en så fåvitsk räddningsåtgärd, så hade derom varit mindre att säga, den hade då möjligen kunnat ursäktas och blifvit uppförd på den välmenande ensaldens konto; men representationen hade gjort sig skyldig till samma blunder flera gånger förut och derom med ojäfaktiga bevis öfvertygats. Med dessa fakta för ögonen hade väl ingen föreställt sig att någon enda representant med anspråk på sundt omdöme skulle vid 1872 års riksdag vilja lägga hinder i vägen för det byggnadsanslag, 5 mill. rdr, som regeringen begärde till jernvägsarbetenas fortsättande och som af statsutskottet till beviljande förordades, desto mindre som hvar och en bör känna de stora fördelar som tillfalla både staten och enskilda personer med hvarje mil jernväg som för trafiken öppnas. Men två representanter med hög tankeflygt och stora anspråk på statsmannavishet påyrkade dock ifrigt, trots all vunnen erfarenhet, som icke gerna kunnat undfalla dem, att det ifrågavarande anslaget skulle nedsättas till fyra millioner. De hufvudsakligaste skälen för detta yrkande voro så märkliga och karakteristiska, att jag tillåter mig anföra dem, egentligen till bestyrkande af mitt påstående rörande svårigheten att göra opposition under förhandenvarande omständigheter. Den ens representanten, tillika ledamot af statsutskottet, anförde att jernvägsarbetena för statens räkning icke borde forceras, emedan lunder loppet af innevarande år icke mindre än 16 till 17 olika (enskilda) jernbanor komma att läggas under arbete, tillsammans beo mm Mm —-— AH— nn7 0!rwr — — — — 2 — — — OM AA —— 2