relse för den karrier sällskapet gjort här i landet: Cirkus LOnard, hvars triumfridt rundt omkring vårt kära fosterland började med ostkusten och sedan så småningom drog sig inåt landet, är hitkommet för att skära nya lagrar. Redan i Karlskrona var tilloppet af beundrare så starkt, att en apotekare af nitälskan för sina medmenniskors sundhet faun sig föranlåten stämma direktör Löonard för det han sålt för många biljetter. Apotekaren fick emellertid plikta för obefogad rättegång, och hr Lonard reste till Kalmar. Knappt hade han slagit upp sin cirkus, förrän hela Kalmar, län och Öland församlade sig dit, och tidningarna började pika hvarandra för uraktlåtenhet att tillbörligen loforda sallkapets föreställningar och dess rytterskors sydländska behag. Kom så sällskapet — till Norrköping, och äfven der uppstod mellan upplysningens bärolder på platsen en adel täflan att öfverbjuda hvarandra. Och så har sällskapet ridit vidare, ständigt under allmänhetens oförminskade jubel, ända hit ned vill Lund. Efter sådana antecedentia vore det väl märkvärdigt, om ej sällskapet skulle bli uppburet? äfven i vår konstälskande stad, hvars studenter redan börjat i större mängd än vanligt avlända hit. En öfvergående fara. Då ett jernvåägstäg en dag i förra veckan kommit i närheten af Storviks station inträffade, berättar Gefle P:n, en händelse, som för den lyckliga utgångens skull i sanning kan kallas märkvärdig. Lokomotivföraren G. Andersson ramladesuemligen genom, som det vill synas, egen grof vårdslösbet ned från det lokomotiv, hvarpå han tjenstgör, under dess fulla gäng, och nästan hela tåget gick öfver honom, innan man bann sakta farten. Härvid lärer så tillgått, att A. stått längs framme å sitt förande lokomotiv och samspråkat med någon på ett annat bjelplokomotiv, som gick förut, dervid ban med ena handen hållit sig fast i dess tender. Emellertid ekulle detta lokomotiv in på ett annat spår, hvilket A. ej synes hafva ihågkommit, utan blifvit nedryckt, då lokomotiven skildes åt. Han föll märkvärdigt nog eå, att han blef liggande mellan skenorna och vagnarne gingo ötver honom, utan att han skadades om man undantager några obetydliga skråmor i ansigtet. Då han upptogs var han afsvimmad, men återkom snart till sans och förde tåget till sin bestämmelseort. Lurad på konfekten. Från Malmö omtalas i Sydev. Dagbl. följande komiska smuglingshistoria: En ajgammal qvinna, kallad Netterströmskan, gjorde häromdagen en tur till Köpenhamn och medförde på atervägen derifrån en stor kista full med pepparkakor. Af en eller annan orsak fann den visiterande tulltjenstemannen sig föranlåten att gå grundligt tillvåga i gummans kista och upptäckte dervid, att den var försedd med en lös botten af papp ett stycke ofvanför den verkliga. Då pappersskitvan upplyftades befanns rummet derunder fyldt med konfektyrer och rara fikon, som i denna gömma ville undgå att tullbehandlas. Nu blefvo de istället ett läckert rof för beslagsmakaren och den illpariga gumman fann sig snöpligt vIorad på konfekten, ty hennes begäran att få slippa med att betala tull atslogs, emedan det icke var första gången, hon var ute för dylika ätventyr.