dag! hvilka älskvärda varelser! Ack! stormen saktade sig redan, redan visade den förargliga solen sitt ansigte mellan molnen. Fröken Marthe hade begagnat sig af en ljusning för att stiga ner i trädgården. Jag förblef ett ögonblick ensam med hennes följeslagerska, och detta ögonblick blef afgörande för hela mitt lif. Hon satt lutad öfver ett album, hvari hon med tankspridd min bläddrade; jag satt bredvid henne och betraktade henne under tystnad. Jag betraktade henne, och det förekom mig som om hon vore min egendom, som om hennes öde låge i mina händer, som om Gud gifvit henne åt mig och att han lemnat mig makten öfver hennes lif. Jag är okunnig om huru det egentligen gick till, men jag tillslöt det album hon hade framför sig, jag tog det sakta ifrån henne och jag började omtala allt som förgått inom mig sedan den dag då jag först erfor att hennes lif var i fara, det plötsliga intresse hon ingif-it mig, den brinnande sympati jag erfarit för henne utan att känna henne, min fruktan, min ångest, mitt knäfall på Granges, de böner jag uppsände till himlen, och i samma mån jag talade blef min uppfattning mera klar, jag kunde slutligen bestämma beskaffenheten af de känslor som dittills upprört mig. Lugn och med nedslagna ögon hade hon lyssnat till mig utan att en enda gång afbryta mig.