rakter, eller att dödens fläkt gjort henne allvarlig i förtid. Hon var vid ankomsten helt blek och upprörd. Jag hade låtit tända en brasa, och under det hon småningom återvann sin vanliga liflighet kunde jag ej frigöra min blick från detta barn som jag betraktat under det hon låg nästan döende och som nu befann sig under mitt tak frisk och liflig. Nyfiket gaf jag akt på hennes minsta rörelser, jag kände mig nästan hänförd af att se henne aftaga sina handskar, föra handen till sina lockar, hålla upp sina fötter mot brasan, och då hon mot mig höjde sina ögon af den klaraste himmelsblå färg, dessa ögon som jag sett holfslocknade under sina pupiller, då kände jag mig upprörd ända till det innersta af mina hjertrötter. Hvad fröken de Champlieu beträffar kände hon sig fullkomligt lika hemmastad som om hon varit hos sin egen bror, hon hade så att säga tagit hela rommet med allt hvad deri fanns i besittning. Hon gick hit och dit, såg på allt, undersökte allt, retoucherade mina utkast, tog min palett och tillsatte foglar, får och träd m. m. på ett landskapsstycke som jag dagen förut fullbordat. Jag gjorde mig sjelf den frågan om hon var hemma hos mig eller hos sig sjelf. Jag sökte emellanåt öfvertyga mig om att vi alla tre voro hemma hos oss och att vi ej mer skulle lemna hvarandra. Ah! hvilken lycklig