Ett förbrytarealbum. Köpenhamns-skiaz. Många af mina läsare erinra sig utan tvifvel den dagen, då de med nyfiken förvåning betraktade den första fotograflen. Med hvilken hastighet har icke utvecklingen af den fotografiska konsten gått framåt på den jemförelsevis korta tid, som ligger mellan nu och då och hvilken roll bar denna icke kommit till att spela i hela vårt slägtes tillvaro. Oupphörligt hör man omnämnas fotografiens användande på ett nytt territorium och huruledes åter en ny institution bar tagit henne i sin tjenst. Man är allaredan så van att se henne öfvertaga alla möjliga partes att man icke en gång så särdeles förundrade sig, då man hörde, hurusom Frankrike under Paris belägring tog sin tillflykt till henne, då all möjlig postförbindelse med bufvudstaden var afskuren. Med fotografiens tillbjelp kunde man ölverföra flera bressäckars innebåll på ett blad, som var så litet, att en dufva kunde tjena som brefbärare. Man tyckte det var fiffigt gjordt, men dock icke mera än hvad man var berättigad till att vänta af nutidens svartkonst, af den allsmäktiga fotografien. Samma konst har på ett annat område verkat och verkar fortfarande ofantligt mycket i det fördolda. Jag säger i det fördolda, majoriteten af allmänheten har nemligen knappast någon föreställning om, hvad fotograflen är för polisen, i huru hög grad hon bidrager till rättssäkerheten i ett land, huru många nästan oöfvervinneliga svårigheter, hon lägger i vägen för förbrytaren och i hvilken stor skala hon förmår att afvärja förbrytelserna. Det faller sig dock ej svårt att påpeka hennes inverkan äfven på detta område och jag hoppas att kunna i detta hänseende ge en och annan vink genom att inbjuda er tillsammans med mig kasta en blick bakom våra köpenhamnska poliskulisser. Lagens upprätthållare nu för tiden äro cke gentemot den olycklige förbrytaren och len icke mindre olycklige misestänkte utrustade med samma skräckinjagande medel, som leras föregångare i förflutna århundraden. Men . stället ega de förstnämnda i vida större skala