öfverblick af Harald IIårsagers bedrifter och öfver den betydelse, hans gerning haft för Norgo. I den stora sal, som man hade inredt under tribunen och som blifvit utstyrd med form: lig elegans hade man under tiden dukat de långa borden. Den middag, som här gafs å 40 rdr pr kuvert, var hopsamlad från de mest olika trakter af Norge, ja, man hade till och med förskrifvit åtskilliga läckerheter från London och Paris. Icke en gång servisen kunde åstadgommas i den lilla staden Haugesund och det har otvifvelaktigt varit ett ganska mödosamt arbete att anordna och sammanjemka allt så väl, att middagen, kunde framstå på ett så särdeles lyckadt sätt, som den gjorde, Straxt vid dess början ankom ett telegram från kung Carl, hvari ban beklagade att han ej kunnat vara närvarande och på samma gång uppdrog åt sin höge broder att framföra hans helsning och hans välönskningar. Prins Oscar slutade uppläsandet af telegrammet med ett lefve för kungen, liksom han också under aftonens lopp höll åtskilliga tal, bl. a. ett längre sådant för Norge. Då han talade var det alltjemt på fullkomligt ren norska, hvilket naturligtvis i hög grad slog an på norrmännen. Naturligtvis böllos här vidare en hel mängd fosterländska tal och ett stort antal sånger hade äfven skådat ljuset med anledning af dagens betydelse. Men perlan bland dessa var dock en större dikt, som Henrik Ibsen hade skickat hem och som föredrogs midtunder festen. Han skildrar i detta med sin vanliga glödande poetiska vältalighet Haralds stora föreningsverk och uppdrager jemförelser med samtiden. Det är måhända just i uppkastandet af dylika jemförelser som Ibsen har sin styrka och de äro också utomordentligt glänsande. Han yttrar bl. a.: Se ud i Verden! Hafsfjords Dag er oppe, Lysvaagen, over alle Jordens Toppe. Den Sol, som brandt paa Solferinos Sletter, — Den Sol, som farved Lissas vinblaa Dyb, — Som bruned Porta Pias röde Spetter Og jog i Kjelder Vatikanets Kryb. — Den Sol, som lumred om Sadowas Volde, Var Hafsfjords-Solen i vort nye Dögn; Det var den Sol, som lyste for den Bolde, Da Riget reistes mellem Holmer golde, — En Sol, som slog i Flint de samme Trolde Og damped Giften af den samme Lögn. — Merk, hvor Du staaer, du Dagens norske Broder! Tyd Tidens Tegn; med den er Du i Pagt. Idag er kun en ringe Grundsten lagt Til större Stötte for vor Stammes Moder. Las Tidens Lov! Den taaler Ingens Trods. Cavour og Bismarck skrev den og for os, — Og Dödninger og Drauger vog han fler af, Hin Daadsmand och hin Drömmer paa Caprera. Ja, Haralds-Tanken gaaer igjennem Tiden, Og Hafsfjords-Slaget staaer den Dag idag; Thi det er Aand mod Aand, som ildner Striden, Kong IIaralds Aand med Rigets Helheds-Sag Mod Söndrings-Aanden under Smaaheds Flag. Först när den är genomförd vidare och sannare nu än då, först då, säger Ibsen, kan ett slägte, som kommer efter vårt, fira den rätta samlingsstodens uppresande och — — — — trede Tidens aabne Spor Imod et frit, et helt, et megtigt Nord. Ibsen har här uttalat just den önskan, hvilken måste genomila hvarje varmt kännande nordiskt bjerta vid minnet af Harald Hårfager. Måtte denna önskan i en icke alltför oflägsen framtid gå sin fullbordan till mötes!