öppna dörr gingo de spår Patrasche följt in i byggnaden och framstodo såsom ljusa fläckar mot det mörka stengolfvet. Af dessa snöfläckar fördes han in under det stora hvalfvet och vidare ända fram till högehoret, der han fann Nello utsträckt på stenarne. Han smög sig ljudlöst fram och vidrörde gossens ansigte. — Kunde du väl drömma om att jag skulle vara trolös och öfvergifva dig? Jag — en hund? tycktes denna stumma smekning säga. Gossen reste på sig med ett svagt anskri och tryckte honom tätt intill sig. — Låt oss lägga oss ner och dö tillsammans, mumlade han. Menniskorna ha ej behof af oss-och vi äro helt allena. De lågo tätt tillsammans i den genomträngande kölden. De vindar som blåste öfver de flamendska dynerna från Nordsjön voro som isvågor, hvilka kommo hvarje lefvande varelse som de berörde att stelna af köld. Det inre af den ofantliga byggnad hvari de befunno sig var ännu mera bittert kallt än de snöbetäckta fälten derute. Då och då fläktade en läderlapps vingar — då och då belyste en glimt af ljus bildhuggeriarbetena i kyrkan. Under Rubenstaflorna lågo de tillsammans, alldeles stilla och nästan invaggade i en drömmande slummer af köldens narkotiskt döfvande kraft. Tillsammans drömde de om de gamla glada dagar då