utan i de sinas sällskap njuter nöjena utomhus. 1 Berlin gifvas åtskilliga teatrar, hvilka kunna sägas bilda en öfvergång fiåu ölträdgårdarne. Sådane äro t. ex. Walhallaoch den med en särdeles magnifik belysning utrustade Belle-Alliance-teatern. Men i allmänhet är skilnaden mellan Hamburgs och Berlins sommarteatrar den, att medan på det törra stället trädgården och bierdrickandet utgöra hufvudsaken samt det sceniska endast bisak, så är på det senare stället förhållandet motsatt. De klasser, som hutvudsakligen bej folka de bättre teatrarne, äro den högre medelklassen, resande och die Herren Oificiere. i Hvad som emellertid gjorde det mindre :; behagligt för den, som ej i ett och allt kan i dela Berlinarnes känslor och sympatier, var det bittra persifflage, hvilket på de flesta ställen förekom öfver den afsatta napoleonska dynastien. Jag hade en afton i Wallnerteatern varit vittne till huruledes man i ett fullkomligt dramatiskt mischmasch, benämndt die Spitzenköniginn, helt omotiveradt inlagt en balettepisod, deri kejsarinnan Eugenie, kejsar Napoleon, deras son och drottning Isabella dansade cancan med hvarann. När nu påtöljande afton på en: annan teater, äfvenledes utan det ringaste samband med styckets innehåll, Napoleon III föreställdes dansa cancan vis-å-vis Napoleon I:stes skugga och Lulukom inåkande, idiotisk till själ och bräcklig till kropp, på sin kanon, blet det hela så olidligt att jag lemnade representationen, ehuru denna — det var Salipgrös bekanta Posse: Kyritzer auf Reisen som uttördes — var särdeles roande. Om det ändå vore de tadelvärda egenskaperna hos franska folket som gisslades, så vore mindre att häremot anmärka. Men det att uteslutande vända sig mot en dynasti, hvilken genom sina olyckor pliktat och ännu pliktar för sina fel, och särskildt mot en medlem af densamma (den unge pringen), hvilken ej i familjens handlingar kan anses vara delaktig, visar att öfvermått i ädelhet icke utgör något fel hos Berliparne. Rättvisligen måste erkännas att de officerare, som bevistade föreställningarne, aldrig togo del i de vilda applåder, som följde på dessa scener. Det var mest damerna, hvilka, som bekant, alltid något öfverskrida den vanliga menskliga naturens mått — det må nu vara i ondt eller godt — det var damerna som här voro de ifrigaste i sina bifallsyttringar. Ea egen ödets skickelse är det, att den osmaklige bearbetare, som på detta sätt törstör gamla goda pjeser, genom att i dem inlägga slika episoder, bär ett fullkomligt franskt namn, han heter Adolphe LArronge och hans namn förtjenar in malam partem att blifva bekant äfven utom hans eget lands gränser. Ett annat ämne, som mycket och med framgång persiffleras, är agiotaget, börsspelet. Fräulein Finaly, premieraktrisen vid det här gasterande Strampferteatersällskapet från Wien, som är i besittning af en särdeles stor imitationsförmåga, framkallar hvarje dag stormande bifallsyttringar och upprepade framropnmgar, då hon i en kuplett på ett mimiskt-dramatiskt sätt återgifver bilden af en sjelfförnöjd och lyckosam börsspekulant. Nämnde unga dame utgör en stor gunstling både hos recensenterna och publiken. De förras kritiker utgöra oftast haltva kärleksförklaringar, och publiken infinner Big alltid talrikt vid de representationer, i hvilka hon innehar någon hufvudroll. Hon har nyligen tjugotvå aftnar å rad uppträdt i en for öfrigt temligen obetydlig pjes, benämnd N:r 287, hvilket stycke uppbäres uteslutande genom hennes spel, och dervid alltid samlat fullt hus. När direktionen, för att gifva den unga skådespelerskan en välbehöflig hvila, upptog ett annat stycke, i hvilket hon ej egde någon roll, till spelning, blef publiken lika mangrannt borta, så att direktionen ansåg sig böra i tidningarne tillkännagifva att oförtöfvadt ett stycke skulle sättas i scen, i hvilket fröken Finaly utför hufvudpartiet. Der Mensch, nicht wissend, was er soll Thun, der geh za Kroll, lyder en versiflerad Berlinerwitz. För en svensk, liksom för den vicke vetande Berlinaren, kan det ofta vara skäl att gå dit, emedan man der vanligen råkar landsmän. Den skimrande illuminationen i den vackra trädgården och den vårdade scenen — denna är i år af lyrisk beskaffenhet — gör att hvarje främling besöker detta förlustelseställe främst bland alla. Äfven här, liksom på de flesta öfriga af Berlins sommarteatrar, gastera artister dels från Wien och dels från åtskilliga tyska hofteatrar. Jag måste bekänna att dessa prestationer voro af en helt annan art än den Lippe-Detmoldska hofprestation, jag i Hamburg varit vittne till. Från teatrarne till börsen är blott ett steg. Svårt ör att säga, hvarest går allvarligast till: på de förras Possen, Schwanken och Burlesken(skilnaden mellan dessa tren