i bvilka man kunde taga plats. Derifrån eger man den vidsträcktaste utsigt öfver Berlin och dess omnejd ända till Gross-Beeren, der Carl Johan en gång i spetsen för svensk-ryska hären bidrog till att rädda Berlin. Till Krouzberg således! På vägen gjorde jag den erfarenheten att min följeslagare, för att vara främliog var särdeles hemmastadd i Berlin, men min anmärkning härom bemöttes med en hänvisning dertill att han i och för siva affärer måste hvarje år minst tvenne gåager besöka Berlin. Intet under om han då hunnit bli förtrogen med staden! Vi kommo till Kreuzberg. Vid uppgörande af liqviden för skjutsen, fann min följeslagare tillfälle att visa det han endast egde österrikiskt mynt — något som ju bekräftade hans utsago att han senast kom från Wien — och denna omständighet föranledde ock att vid vexlingen måste jag bli hans gäldenär för 6 Piennige. Vi besågo det panorama, som erbjuder sig för åskådaren, der han står på sandkullens spets. Och nu, hr svensk, — yttrade hannoveranaren — skall jag visa er was alterthämliches, en trädgård som är anlagd redan af den store kurfursten och som ännu bibebålles nästan i orubbadt skick. Vi satte oss i marsch, och tvenne individer, som under uppehållet på berget ständigt flankerat vår linie, bröto äfven upp, den ene såsom avantgarde, den andre som arriöregarde. Avantgardet skulle förmodligen tillkännagifva och förbereda på offrets ankomst, men hvad roll arriöregardet egentligen hade att utföra blef mig förborgadt. Den 4älderdomliga trädgården var omsider hunaen. Må vara att den var någonting stort på den store kurfurstens tid, men nu var der synnerligen litet att skåda. Behagar ni ej dricka något? Weissbier t. ex.? Ni känner kanske icke till denna dryck? Se, dessa båda herrar dricka Weissbier. Eller hur, mina herrar! Nicht wahr: Jag fann mig nu placerad invid tvenne män, hvilka, efter hvad jag sedaniförnam, voro de som skulle göratt. Den ene var en särdeles elegant ung man, utrustad kanske med väl mycken perukmakaregesälls söndagseftermiddags gentillesse. Det svarta håret föll i rika, omsorgsfullt pomaderade lockar och de nya permissionerna voro så ljusgrå att de knappast tycktes kunna uthärda berörandet af ett damkorn. Hans följeslagare var deremot en äkta tysk Biedermann af mera borgerlig natur. Hannoveranaren aflägsnade sig på en stund under någon slags förevändning, och detta gaf tillfälle för mina grannar att, med Weissbieret såsom utgångspunkt, öppna ett samtal. De voro sydtyskar och hade liksom jag ej kunnat fördraga i början detta öl, hvilket utgör den berlinske hälkborgarens älsklingsdryck. Men de hade numera vant sig dervid och funno den såsom sommardryck bättre än andra o. s. v. När min hannoveranare återkom fann han mig således i konversation med grannarne och detta gaf honom osökt anledning att blanda sig deri och söka gifva densamma en mera förtrolig karakter. Grannarne proponerade sing emellan ett parti kort, Sechs und Sechzig. Spelar ni kort, hr svensk? frågade hannoveranaren. Nej, jag försäkrade att denna konst var mig alldeles förborgad. Jaså, ja hannoveranaren spelade ej heller kort, men han kunde ej neka att det föreföll honom roligt att se på. Mitt föregifvande att jag ej förstod kortspel hade den effekten att sydtyskarne genast upptäckte det deras kortlek var defekt. De kunde således ej spela. Hvad var att göra? Jo, den elegante började ett slags kortkonst, i det han hastigt blandade och utbredde lekens fyra damer, medan Biedermannen skulle gissa hvilket af de utbredda korten var hjerter dam. Ni gör det ej snabbt tillräckligt, underrättade hannoveranaren den elegante. Såå, vill oi kanske parera att ni kan utvisa hjerter dam? Det kan jag väl göra, men jag vill säga er på förband att ni förlorar, genmälte hannoveranaren. Vill kanske också ni parera? återtog den elegante, vändande sig till mig. Nej, en fast föresats att aldrig spela hazard hindrade mig olyckligtvis ifrån att följa den vänliga inbjudningen. Min hannoveranare parerar emellertid och inkasserar thaler efter thaler. Spela ni gerna — hviskar han till mig — här kan man förtjena pengar och karlen är så dumdristig att han är värd en liten näsbränna. Situationen låg emellertid nu öppen och klar; jag ville ej längre ingifva det värda laget några illusioner om att de skulle kunna rikta sig på min bekostnad; jag reste mig upp och tog afsked, men aldrig har jag sett så långlagda anleten som dem, hvilka den elegante och Biedermannen härvid satte upp: Men hannoveranaren ville ej öfvergifva mig efter han följt mig dit. Han steg således äfven upp. Bieret hade verkligen varit dåligt, yttrade han. Borde vi ej skölja ned det på något annat ställe med ett glas rödvin? Nej. Nå, ett glas cognac och vatten; detta visste han vara svenskarnes älsklingsdryck. Nej. Nu fann han förmodligen skäl att öfvergifva allt hopp om mig, ty han erinrade sig plötsligt att han ännu egde något att beställa vid Kreuzberg. Vi togo ett det ar4irasta afaokad at huynrandpa I.5 tanlada H