gagna den tyska enheten. Den största faran blir alltid möjligheten at, att det undertryckta och förföljda religiösa partiet sluter sig tillsammans med socialisterna och Internationale. Att det så skall göra, visa redan flere tecken. Socialisterna skola naturligtvis skynda att söka med sig förena detta mäktiga stöd, och massorna, ledda af sluga, djerfra, fanatiska och till en del hemliga, derför äfven så mycket farligare anförare, shola då stå i Tyskland i ett förbittradt krig mot den s. k. bourgoisien, på hvilken Bismarck synbarligen vill stödja sig. Skall denna bourgoisie, äfven med stöd af den hittills starka regeringen, kunna gå segrande ur en sådan kamp. Eller skall det sluta som i Belgien? Faran är icke obetydlig, och stämningen bland den tyska befolkningens katoliker mot Preussen och dess ledande statsmän måste bli den bittraste. Man kan för öfrigt sluta dertill af följande yttrande under nämnda debatt af Reichensperger, som likväl är en liberal katolik och under flera år kämpat för det konstitutionela systemet: Lagen (mot religiösa ordnar) är en bankruttsförklarivg af liberalismen. Och hvilka oerhörda medel så likväl icke till ert förfogande i kampen mot den katolska kyrkan! I hafven framför allt pressen, som med undantag af ett par dussin blad står i led bakom er. Ända ifrån Kladderadatsch och liknande organer, hvilka utkomma i en upplaga af 40 till 50,000 exemplar, till de officiösa tidningarne täflar pressen om att föra till torgs klosterskandaler, nunnehistorier och dylikt, sör att kasta smuts på den katolska kyrkan, och likväl måsten j nu äfven tillgripa fysisk styrka. Det unga tyska riket börjar i och med denna lag en ny era, som för oss tillbaka till Karlsbadervesenten. Vi veta mycket väl, hvad vi gå till mötes. Här gäller det ett tälttåg mot den katolska kyrkan, och fastän jag icke tviflar em, att hon skall afgå med segern, tänker jag med skräck på de ofantliga olyckor, som ett sådant krig skall medföra. I hafven hängt er fast vid detta yttrande af Windhorat: Om 1 riljen ha krig, så skolen j få det! Jag upprepar dessa ord, och detta i samma mening hvari min vän begagnade dem. Några materiela medel till att föra krig, stå helt visst icke till vårt förfogande, och atven om vi hade sådana, borde vi såsom sanna katoliker icke begagna dem. Våra vapen utgöras af mod att offra allt, af troskraft och bön, hvilka vapen helt säkert kunna förefalla er löjliga. Fortfaren emellertid såsom j begynt, bannlysen religionen från skolorna, och j skolen få se, huru katolikerna skola rera korset på berget och dana stigar för att tillbedja det. På den väg, j hafven beträdt, skolen j komma så långt, att j måsten förklara hvarje procession för statsfarlig och föra krig mot hvarje gammal qvinna, som beder vid sin rosenkrans. I måsten upprätta ett stort statsfängelse, en Bastille, som helt säkert skall här i Berlin gifva stoff till en monumental byggnad af första rangen; j måsten börja med tendensprocesser, införa censur och klafbinda pressen. sammanhang härmed må nämnas de tecken, som antyda, att Bismarck äfven tänker direkte inblanda sig i det enligt all naturens ordning snart inträffande påfvevalet. Furstens organ Nordd. allg. Zeit. säger neml. i anledning af frågan om påtvevalet: Ingen regering, tom har katolska undersäter, kan vara likgiltig för, hvem som är päfve. Statsmakternas intresse vid päfvevalet har af ålder varit erkändt, såväl hvad påfvens personlighet angår som ätven den anständigheten, att valet är hägnadt af alla formella och matriela garantier, hvilka göra det möjligt för regeringarne att erkänna dem för giltiga och hvarje tvifvel uteslutande. Regeringarne äro förpligtade att samvetsgrannt öfverväga, huruvida de kunna erkänna valet, innan de faktiskt medgifva den valde vidt omfattande, nästan suveräna rättigheter öfver sina katolska undersåter. Detta intresse och denna regeringarnes förpligtelse har ytterligare stegrats, sedan episkopatets fordna sjelfständighet blifvit bruten, sedan biskoparne endast blifvit en främmande absolutistisk suveräns embetsmän och påfren sjell kan i hvarje särskilt stift taga de biskopliga rättigheterna i sin hand. Härigenom har påfvens ställning till regeringarne äfven väsentligt förändrats. Innan regeringarne medgifra en sådan ställning och tillåter utöfningen af dylika rättigheter öfver deras statsborgare, måste de spörja sig sjelfva, huruvida valet och den nye påfvens personlighet erbjuda garantier, hvilka de äro berättigede och förpligtigade att fordra emot missbruk af en sådan makifullkomlighet. Så berättigadt detta påstående kan synas vara, är det likväl onekligt, att det innebär mer än en fara. Ty den ena regeringen kan ha andra åsigter om päfvevalet, än en annan. Och huru skola då de stridiga äsigterna törsonas? I sanning, allt mer och mer artar sig det en gång inträffande päfvevalet till att bli en djupt ingripande, politisk verldshändelse. Skiljedomstolen i GÅnöve är ajournerad tilla i morgon. Da engelska tidningarna