lik varelse blifvit bevisad. Måhända är orsaken den. att samtliga dessa berättelser utgått från en klass, hvars medlemmar ha rykte om sig för att gerna halka öfver gränsen till diktens område då de förtälja Lom underbara ting som de erfarit.s Emellertid erbåller man då och då en påminnelse om att sjöormen, om han också ej dyker upp i verkligheten, dock ännu kan dyka upp i de sjötarandes fantasi. Senast har en engelsk sjökapten, mr Cobbin från Durban, berättat att han på-resa till Port Natal sett ej mindre än tre sjöormar, och att döma af den beskrifning han gilvit ötver den ban sist såg torde han hysa en uppv önskan att aldrig mera bli utsatt för en dylik syn. Vidundret passerade framför fartygets bog och åstadkom en förändring i dess lopp. Örmen var åtminstone tretusen fot långt!) och rörde sig framåt på det sätt att det använde en otantlig solfjederformig stjert såsom propeller, på samma gång som den bugtade med ryggen såsom en Jöfmask. Hans hals utgjorde det tjockaste partiet. Ilans hufvud var såsom en tjurs, hans ögon stora och glödande, bans öron hade cirkelformiga snibbar och voro i jemnhöjd med bans ögon, hans hufvud var forsedt med en nornaktig hjelm som ban sköt upp eller drog ner etter behag. IIan samm med stor hastighet och piskade vågorna till skum. De fjäll med hvilka han var betäckt öppnades och tillslötos med hvarje böjning at hans senfulla rygg, som bade regnbågens färger. Det var, i få ord sagdt, för menniskoögon en högst obehaglig och pinsam anblick, och ingen lär väl finnas som är så härdhjertad att han ej med deltagande tänker på den stackars kapten Cobbin, en nödgades uthärda åsynen af tre sådana vidnder. ,