stru? Mr Xorkes läppar öppnades på det vanliga fula sättet då han blef missnöjd med någonting. Mr Janson märkte honom ej. Han gick rakt öfver vägon, klef öfver en stätta och försvann bakom häcken. — Han försöker undvika att bli bemärkt af mig, tänkte mr Yorke. Hade man underrättat honom om verkliga förhållandet — att mr Janson ej såg honom och derföre att han hade brådt om tog genvägen öfver fältet för att nå sitt hem — skulle han ej ha satt tro dertill. Det blef ej bättre sedan mr Yorke hunnit in genom porten. Der stod hans hustru vid fönstret med biicken tydligon riktad mot den väg mr Janson tagit. Hon var röd i ansigtet och såg upprörd ut, hvilket i verkligheten var en följd af den förskräckelse hon erfarit. Men mr Yorke härledde det af en annan orsak. — Det gläder mig att du kommit hem, utropade hon då han inträdde. En olycklig händelse har inträffat. — Jag vet det, svarade mr Yorke. Behöfver ingenting vidare höra. Maria förmodade att han träffat notariens skrifvare. Hvad kunde hon väl tro annat? — Det skall sluta lyckligt, fortfor hon fruktande att han var ond öfver ait något sådant kunnat hända — mr Janson säger det. Men tänk att han skall vara doktor här. Du måste ha sett honom gå ut härifrån? — Ja, jag såg honom, svarade mr Yorke, i det han var nära att qväfvas under sina ansträngningar att återhålla sin vrede. Hvad förde honom hit? — Jag skickade bud på honom. Jag skickade — — Och huru vågade du skicka efter honom eller lemna ,honom inträde i mitt hus? Huru vågade du passa på tillfället då jag vändt ryggen till för att kalla honom till dig? Får jag fråga om mötet var ett upprepande af skilsmessan? — Hvad är det du talar om? frågade mrs Yorke bestört öfver detta utbrott. Hvad menar du? — Jag menar Janson, fortfor mr Vorke — Janson,