—— Maskells skrifvare afgaf. Litet blod, särdeles i hufvudet och på ansigtet, injagar alltid en sådan skrämsel emedan man ej är van dervid. Sådana olycksfall inträffa öfverallt der det finnes barn. Är han ert äldsta? — Ja. Jag har blott två. — Jag skall skicka hit den medicin jag talade om och återkomma i morgon, sade mr Janson i det han reste sig upp. Var god framför mina komplimenter för mr Yorke. Mr Janson aflägsnade sig och mrs Jorko såg efter honom. Då han efter att ha huunit igenom jernporten vände på hufvudet, såg han henne stå vid fönstret och tog artigt af sig hatten, hvilken helsning mrs Yorke artigt besvarade. Ordet artigt användes med afsigt för båda, ty det utvisar bäst de känslor hvilka de önskade visa mot hvarandra. Huru romantiska eller kärleksfulla de känslor än varit som för några år sedan rådt mellan dem, voro de nu försvunna, och hvilken ljuf erinran hvar och en en af dem än kunde behålla om det fordna förhållandet, ifall man ens kan förutsätta en dylik erinran hos dem, visste de nu och framgent att intaga sina ömsesidiga ställningar — mrs Yorke såsom en annan mans hustru och mr Janson blott såsom en vän till henne och hennes man. Sedan mr Yorke tagit reda på så mycket som han ansåg nödvändigt för dagen, återvände han till sitt nya hem. Hans tankar voro ej upptagna af den omgifvande nejdens skönhet eller fisket och jagten, de vände sig uteslutande kring de få ord mr Maskell yttrat angående läkaren. Mr Yorke hatade denne läkare med ett djupt och länge närdt hat; han skulle långt hellre velat finna en trakt der gift växte vildt på fälten än en der Edward Janson fanns. Han var ganska nära porten till sitt nya ställe då han fick se en gentleman komma ut derifrån. En kall rysning gick igenom mr Yorkes ådror. Var det ett slags förebud till hvad som komma skulle? Ja, det var ju samme man han tänkte på! Janson och ingen annan! Huru! hade han alla redan funnit vägen till hans hem? till hans hu