ningon ombord öfverhängande. Fartyget kunde vara försvunnet från vattenytan lika väl den nästa minuten som den nästa timman. Satte man deremot skeppsbäten i sjön och försökte att rädda sig i honom, funnos dock någon möjlighet att rädda lifvet. I nio fall af tio skulle båten otvifvelaktigt ha krossats med man och allt; en enda omständighet skulle kunna rädda honom och denna inträffade lyckligtvis vid detta tillfälle. De fyra männen stego i båten; ett ögonblick såg det ut som om man sett dem för sista gången, men en väldig våg förde dem åter upp och slungade dem i ett tag alldeles in på land. Då räddningsbåten anlände till stället, kunde han skickas hem igen; af sjelfva fartyget återstod deremot knappast det minsta spår. Det var emellertid högt assureradt och sorgespelet fick derföre, sedt ur bornholmsk synpunkt, en lycklig upplösning. Man kunde som vanligt glädja sig öfvor att genom inköp af vrakspillror, ilandflytande inventarier o. s. v. åstadkomma ett litet plus i de vanliga, tarfliga inkomsterna. Afven för dessa ha de för öfrigt att tacka hafvet, ty hafvet är bornholmarens Alpha och Omega. Anda från barndomen tumla de omkring vid dess stränder, så småningom växer kärleken till det och längtan efter att våga sig ut på dess böljor. Nästan öfverallt i verlden kan man råka på bornholmskt sjöfolk och likasom deras duglighet varit erkänd från urminnes tider, så hör man dem ännu i dag sällan annat än berömmas. Ett betydligt antal fartyg hemmahör på sjelfva Bornholm och det bedrifves på ön en liflig handel såväl på Köpsnhamn och ötriga städer i Danmark, som på England och Nordtysklands kuster. I förbindelse härmed stå fiskerierna, hvilka för Bornholm äro af särdeles vigt. IIär utföres sålunda årligen en betydlig mängd sill och lax. Sillen fångas i garn, hvilka här kallas Manser och ha betydligt gröfre maskor än de svenska sillgarnen, hvilkas finhet ge de bornholmska siskrarne en giltig orsak till klagomål. De svenska fiskrarne utlägga nemligen sina fina garn i de bornholmska farvattnen och bidraga derigenom betydligt till att förminska det växande ynglet. Skälfåogsten på Grönland spelar också, isynnerhet för innevånarne i Rönne, en ej ringa roll. Fartygen atsegla i Februari och återvända i Maj eller Juni. De hinna upp i det nordliga Ishafvet vid den tiden, då skälhundarne få ungar. Träffa de då på en plats, der ungarne församlat sig i massa, ,så vänta de tills dessa blifvit några veckor gamla. Besättningen inskeppar sig då i båtarne. En harpunerare styr båten, en springare är förpligtad till att först springa upp på isen. Det öfriga manskapet följer honom, beväpnadt med sina stora, broddade käppar. Skälhundarne ha fullkomligt klart för sig, när ett sådant tåg är i annalkande; de gamla ta till flykten så fort som möjligt, under det att ungarne olta dödas i tusental. Man beröfvar dem skinnen och späcket, men qvarlemnar köttet och benen. Späcket inpackas ombord på fartyget i tunnor och kokas derefter i Rönne till tran; skinnen saltas och föras till Köpenhamn. Ha fartygen lycka med sig, kunna de ofta återvända med 7 till 9000 st. dylika och det är ingalunda sällsynt, att den årliga uttörseln af tran och skinn från Rönne belöper sig till 160,000 rbdr. Åkerbruket är ej heller ringa på Born