märkliga land. Scrandningar höra, som bekant, under en del af året till ordningen för dagen på klippön. De utgöra rakt utaf en del af bornholmarnes inkomstkällor. Då man en morgonstund ser de eljest lugna öboerna med glädjestrålande ansigten ila omkring på gatorna och hejda en hvar de möter, så vet man genast hvad som är på färde. Det är vrak på kusten. Man är i början böjd till att betrakta den ögonskenliga glädje, hvarmed de mottaga underrättelsen om ett vrak, som en skuggsida i deras karakter, men när man har öfvervarit ett par strandningar och sett den outtröttlighet, det förakt för personlig fara, som de utveckla, när det gäller att rädda besättningen på ett förolyckadt fartyg, skall man lätt förlåta deras glädje öfver att sjelfva kunna skaffa sig en liten inkomst på en sådan strandning. Då häromdagen ett rykte på morgonen spred sig att en stor engelsk brigg hade stött på grund mellan fiskläget Vang och öns nordligaste udde, den s. k. Hammeren, var glädjen emellertid icke så stor, som den plägar vara. Saken var nemligen den att dels en del af det strandade fartygets besättning befann sig i öfverhängande fara och dels fanns der ingen rimlig utsigt till att förtjensten skulle bli någorlunda stor, enär fartyget stod på ett klippgrund och stötarne voro så starka, att man måste förutsätta att det skulle vara alldeles krossadt innan der kunde bli någon tanke på bergning. Briggen hade under natten svängt om öns nordliga udde och hade derefter kastat ankar. Straxt efter midnatt kastade vinden emellertid om, en stark storm från land reste sig plötsligt och framemot morgonen sprang fartygets ankarketting. I samma ögonblick var dettas öde afgjordt; en liten stund stod det på grund bland skären på ett knappt bössskotts afstånd från land. Fyra man af besättningen sökte genast att rädda sig i en af skeppsbåtarne och lyckades äfven lyckligt komma i land. Stormen tilltog dock oupphörligt i häftighet och man kunde af detta skäl ej sätta den andra båten i vattnet. En enda våg kunde krossa honom i spillror mot klipporna. De fyra återstående matroserna jemte kaptenen måste stanna ombord. Man hade emellertid i land fått underrättelse om strandningen och man telegraferade genast till Rönne efter dervarande räddningsapparater. Kl. 9 f. m. såg man räddningsbojar, raketer och andra hjelpmedel i flygande fläng forslas på vagnar genom stadens gator. En dylik räddningsbåt är en mycket praktisk uppfinning. Han består af en efter engelskt mönster bygd större båt, som hvarken kan kantra eller gå under och som endast är sex tum djupgående. En bred kork-kant omgifver honom ofvantill, under det att på sidorna finnas tomma blecklådor. Genom ventiler sörjes för vattnets aflopp. För så vidt det på något sätt kan låta sig göra nedstiga 6 eller 8 modiga sjömän till och med under den starkaste storm i båten för att bringa hjelp åt besättningen på det förolyckade fartyget; de fastsurras med starka rep vid båten, på det att störtsjöarne ej skola spola dem öfver bord. Men understundom kan räddningsbåten omöjligt sättas i sjön och man går då tillväga på ett annat sätt. En raket kastas ut till fartyget och vid denna är fästad en endast !, tum tjock, men mycket stark lina, vid hvilken knytes ett starkt tåg. Når raketen sitt mål, så halas tåget efter och fastgöres såväl ombord på fartyget som iland. Utefter detta tåg halas derpå en s. k. räddningsstol ut till fartyget; en man af besättningen i sender tar plats i stolen och denne halas åter i land, på detta sätt lyckas det ofta att frälsa de skeppsbrutne. Ombord på den engelska briggen hade man emellertid ingen aning om, att den lilla ö, på hvars klippor fartyget strandat, kunde förfoga öfver dessa apparater. Allt våldsammare och våldsammare högg det in på de hårda och skarpa skären, på kusten stodo öboerna och sågo på, men ingen af de modiga siskrarne vågade sig i båt ut till det olyckliga fartyget, och äfven om någon vågat det, gkulle hans kamrater hållit honom tillbaka, ty att sätta båten i sjön i detta väder och på detta ställe skulle ha varit en mer än dumdristig handling, det skulle otvifvelaktigt ha kostat den djertve lifvet, enär båten skulle varit utan all kraft mot bränningen, skulle hvälfts om eller af den vräkande sjön slungats mot klipporna. Man försökte att göra tecken åt de skeppsbrutne om att räddningsbåten var på väg. Men dessa kunde naturligtvis ej fullt uppfatta de otydliga signalerna och dessutom kunde man ej längre vänta på räddningsbåten, såvida lifvet skulle räddas. Denna skulle nemligen köras 3 mil och detta till på köpet på vägar, som under vanliga förhållanden äro ytterst dåliga, men som nu på grund af det ihållande ösregnet befunno sig i ett alldeles uppblött tillstånd. Men bränningarne blefvo