Inon Tysklands riksdag har en ganska märklig debatt egt rum. Regeringen hade neml. begärt, att den för Elsas-Lothrmgen gällande särskilda diktaturen skulle få ytterligare förlängas till d. 1 Jan. 1874. Som bekant hade det national-liberala partiet i Juni 1871 i trots af Bismarcks varningar och motstånd toungit regeringen att inskränka öfvergänge tiden för de nyförvärfvade provinserna till 18 månader. Af denna tid återstå endast 6 månader, och det nationalliberala partiet har nu kommit till den öfvertygelsen, att det handlat oriktigt i att motsätta sig Bismarcks fordran af en längre diktatur. Om debatten må följande referat meddelas: Windbhborst, ledare för centrumspartiet. förklarade under hänvisning på diktaturen i Hannover, att ett sådant tillstånd var i hög grad demoraliserande och kunde på sin höjd passa för de vilda indianerna. Om regeringen icke vågade införa den tyska författningen i Elsas, så var detta blott ett bevis på, att hon tviflade om de konstitutiomela institutionernas förmåga att förtyska landet. Duncker, en af ledarne för framstegspartiet, var äfven af den mening, att man ej borde längre förvägra Ulsassarne författningens fördelar och att friheten skulle vara det bästa medlet att göra Elsas tyskt. : Regeringsrådet Hertzog förklarade å regeringens vägnar, att det här endast var fråga om att välja det ändamålsenligaste sättet att gå till väga. Man kunde ännu icke vänta, att Elsassarne skulle medföra det rätta intresset för de tyska riksangelägenheterna eller med lugn förutsätta, att deputerade från Elsas skulle bidraga till att befrämja ordning och sakerhet inom riket. Tal. bekräftade, att stämningen i Elsas icke är god. En hvar i denna provins, som umgicks med tyskarne, blef utskäld för Piussien; och de, som skickade sina barn i tysk skola, förföljdes på det förhatligaste sätt. Regeringen hoppades likväl, att upphetsningen skulle lägga sig, så fort terminen för befolkningens val af den ationalitet den ville tillhöra (d. 1 Ukt. d. å.) var förbi. Roggenbach, kurator för universitetet i Strasbourg, uttalade at egen erfareuhet, att befolkningen j Elsas-Lothringen ännu var fientligt sinnad och att det icke ens var rådligt att gifva densamma en provinslandtdag. Lamey, national-liberal, understödde regeringens förslag, isynnerhet af fruktan för att de deputerade från Elsas skulle sluta sig till det missbelåtna centrumspartiet. Frankenberg yttrade sig i samma riktning, men afbröts genom rop frän centrum: Ni kunde lika så godt genast införa en tioårig diktatur! Bamberger, vational-liberal, medgaf, att om hans parti i tjor haft tillräckligt politiskt förutseende och rättat sig elter Bismarcks ord, så skulle det nu besparat sig en mycket obehaglig debatt. Kryger, från Slesvig, sade, att regeringen endast ville vicna tid för att bearbeta Elsas-Lothringarne i tysk riktuing och söka ernå gynnsamma valresultater. Samma törsök gjorde regeringen i Nordslesvig. fastän hon förbundit sig att låta befolkninsen omrösta och fastän hon aldrig skulle lyckas i att göra befolkningen tysk. Om man för öfrigt medgaf 1.1rue rätt att välja deputerade till den tyska riksdagen, så skulle dessa sannolikt uträtta lika litet som ban sjelf. De skulle dock få tillfälle att uppträda öppet och framkomma med sina klagomål och besvär. Maltzau beklagade den ohyggliga debatten och sann det riktigast att godtgora, hvad man i fjor förbrutit, genom att antaga regeringsförslaget. Schultz, från Baden, slöt sig till framstegspartiets mening. Han kunde ej inse, hvarför man skulle utesluta Elsassarne från riksdagen; i så fall borde man också utesluta representanterna från de år 1866 annekterade länderna, hvilka ännu alljemt kände saknaden af sin partikularistiska sjelfständighet och förlusten at sina suveräna furstar. Genom att hålla Elsassarne borta tycktes man frukta för den franska andans inflytande i riksdagen; enligt hans åsigt var den bildade fransmannen den mest civiliserade menniska i hela verlden. (Stor oro i församlingen.) Vid omröstvingen antogs omsider regeringens förslag med 165 röster mot 78. Af 390 riksdagsmän voro endast 243 tillstädes. Det tyska förbundsrådet har nu antagit följande lagförslag angående inskränkning at rätten till jesuiternas vistande i Tyska Riket: S 1. Medlemmarne af orden Jesu Sällskap eller en med denna orden beslägtad kongregation kunna, ätven om de ega tysk intödingsrätt, på hvarje plats