Maria yttrade under tiden ej ett ord. Efter den förebråelse hon erhållit af sin far, voro hennes tankar verkligen allt för mycket upptagna för att hon skulle kunnat med vanlig ledighet deltaga i en konversation. Hjertligt ledsen var hon öfver att höra den bedröfliga nyheten om Raby Raby och vissa samvetsqval uppstodo hos henne. Midt under all sin fåfänga, sitt koketteri, sitt bemödande att ådraga sig beundran och sina långa samtal med Raby hade hon aktat sig att förlora sitt hjerta till honom. Denna sårbara del at den meuskliga organismen var verkligen ännu alldeles orörd hos Maria Saxonbury. Men hon hade tyckt mycket om honom. IIon hade beundrat hans sköna ansigte, hon hade vördat hans stora begåfning; hon hade med största förnöjelse sutit och lyssnat till hans tal, hvari det var temligen lätt att märka sjelfva andemeningen, lärlek. Allt detta hade varit mycket tadelvärdt. Maria hade då ej insett att det så var, men hon kände det nu djupt. Med åsidosättande af fäfängan, medvetandet om egen skönhet och begäret att väcka beundran var hon en idelsinoad ficka, och i nårvarande ögonblick önskade hon att hon kunde återkalla Raby Raby till lifvet, nästan med uppoffring af sitt eget. Att hon förstört hans lycka, hude hon visserligen någon anledning tro; men att ha varit orsaken till bans död — Maria undrade om hon någonsin skulle våga bedja Gud om förlåtelse. — Hvarföre skola somlige ha så känsliga naturer: trågade hon sig sjelf något harmfullt. De äro ej passaude för att lefva i denna verlden. Nej, de äro icke passande derför. Mången har haf anledning att göra samma anmärkning som Maria Saxon bury. Hon satt i sin prydliga hvita klädning, med juveler glänsande på halsen och armarne — satt i sin gamla favo ritställning, ån hon efter middagen gått in i salonger — lutade sig Jå fåtölj, under det hennes svarte satinsko otåligt 5! attan. Måhända var det dock