huru skall jag kunna säga er det! — det var mitt fel, ja sannerligen mitt fel. — Tala, qvinna, för Guds skull! Hvad har händt? — Nå väl då, miss, mr Scorrier har försvunnit! — Försvunnit! Hvad menar ni? — Jag satt bredvid honom, som jag kan antaga, en timma sedan ni rest, och då kände jag mig, uttröttad som jag var, nära att somna, och han låg der ännu fullkomligt lugn, utan en rörelse. Jag tänkte att det kunde ej ha någonting att betyda om jag ginge in i ett annat rum och drog länstolen framför elden och gjorde det så beqämt som möjligt för mig för natten, lemnande dörren till sängkammaren öppen, så att jag kunde höra om han gaf ljud ifrån sig. Jag förmodar att jag somnade genast och måste ha sofvit djupt äfven, ty jag vaknade ej förr än efter dagningen, och jag kanske ej hade vaknat ens då om jag ej frusit så häftigt. Så fort jag öppnat mina ögon kände jag vinden blåsa på min rygg, och då jeg hastigt vände mig om såg jag att fönstret var öppet. Oh, miss, då insåg jag att någonting rysligt händt och sprang in i nista rummet. Sängen var tom, han var borta! Jag trodde ett han i yrseln kunde ha klättrat öfver och fallit ner, och jag sökte i trädgården och hela grannskapet, men han fanns ej, miss, han var försvunnen! Ja, han var försvunnen! Squiren blef genast väckt och ridande bud sändes åt alla håll för att genomsöka trakten, men utan framgång. Efterspaningen fortfor denna dag, nästa och den derpå följande. På aftonen af den tredje dagen ankom ett bref till Elien. Det bar poststäm