— Och anser du att bankirerna skola tro denna historia? Tror du att de skola låta sig nöja med den och ej anställa vidare efterfoskningar, så att alltsammans blir kändt? — Jag är viss på att de skola låta sig nöja med den och skall garantera att inga vidare efterfrågningar bli gjorda. Da glömmer, Frank, hvad jag nyss sade dig — att onkel är en medlem af firman. Utan att omnämna några detaljer kan jag öfvertala honom att utöfva sådant inflytande på sina medintressenter, att ingen vidare undersökning anställes. Jag vet nog hvad du tänker, Frank — att detta är en fortsättning af den olycksaliga förställningen och dubbelheten; men det kan ej undvikas, och vi skola hoppas att detta är sista gången vi behöfva taga vår tillflykt dertill. — Ja, sade Frank långsamt, jag förmodar att det ej finnes någon annan möjlighet än att penningarne måste uppgifvas: — Frank! utropade Ellen. — Jag inser naturligtvis att de sörr eller senare måste uppgifvas; men jag menar just nu, omedelbart och på det föreslagna sättet. — Ja, säkert skall du finna dig vida lyckligare då du vet att återställandet skett; det är min fullkomliga öfvertygelse. Mrs Bradstock är här nu. Hon har nyss skickat in för att säga att hon önskar tala med mig. Det blir ett godt tillfälle till att gifva benne paketet. Jag kan tala med onkel i afton, och hon kan resa till London i morgon. Frank svarade ja men rörde sig ej ur fläcken Ellen såg på honom oroligt. — Hvad du har brådt om! sade han otåligt. Ja, jug skall hemta det. Då han lemnat rummet, drog Ellen en tung suck; derefter kastade hon sig i en stol och satt stirrande i elden med hufrudet lutadt mot sina händer och sinnet uppfylldt af dystra tankar. Om fem mintuter återkom Frank.