gens fel i afseende på loveranskontrakten och han har genom Gambettas personliga utpekande tvungit denne att sjelf nödgas sätta sig på de ansvariges bänk. Öch detta är ej mer än rättvist. Den våldsamhet, hvarmed Gambetta sjelf stämplat kejsardömets förvaltning som en nedrighet, gör det i dubbel bemärkelse till en tvångspligt för honom att fritvå såväl sig sjelf som sina underlydande. Gambetta har förut velat undandraga sig allt ansvar genom att med emfas fordra, det hvarje särskild brottslig skall straffas. Rouher låter förstå, att då kejsardömets ledande män vilja stå till ansvar för sina andlingar urder kriget, så måste äfven Septemberregeringens män göra det och icke blott välta skulden på de underlydande. Gambetta må aldrig så kraftigt utropa, att detta uttalande af kejsardömets advokat endast afser att stifta oenighet inom nationalförzamlingen; det har dock i sig en klang af rätt, som Gambetta icke skall kunna undertrycka: rätten står öfver hvarje statsform, såväl den kejserligt-monarkiska som den republikanska.