taren, innan det blir för sent, lära sig inse, att huru förhållandena än gestalta sig, hvilka sanningar, som de nyaste tidsrörelsernas apostlar än föra till torgs, skall dock ingen mensklig slutkonst, huru spetstundigt hon än söker sammanblanda begreppen, kunna borträsonnera det ovedersägliga faktum, att arbetarne dock till slut måste vara beroende af arbetsgifvarne, på samma gång som dessa i större eller mindre grad, allt i mån af förhållandena, äro det af dem? Och finnes det icke en stödjepunkt att särskildt framhålla för den arbetare, som ej sträcker sina fordringar längre än rätt och billighet fordra, som ej pockar på högre aflöning och mindre arbete endast för att tillbringa den så tillkämpade öfverloppstiden på krogen eller i surrande dryckesbröders sällskap, och på tomma nöjen förslösa den i svett och möda förvärfvade dagspenningen, blefve den än gång efter annan förhöjd ? Under dessa funderingar hade vi, nästan oförmärkt, kommit att vika af från den gamla vanliga allästräten och befunno oss på vägen till Brandtdala. Ännu några steg och svaret på vår senaste fråga låg så alt säga prentadt i stenstil framför oss. Vi befunno oss nemligen framför de af Göteborgs Sparbank uppförda, smånätta och prydliga arbetarehusen, uppförda i akt och mening att derigenom bereda arbetaren icke allenast ett sundt och godt hem, utan äfven ett hem, hvaraf han genom sparsamhet och ordentlighet kan efter viss tid blifva skuldfri egare. Fyra nya dylika hus stå nu under inredning och bli färdiga till inflyttning d. 1 nästk. Oktober, hvartdera innehållande 3:ne lägenheter. Som bekant uthyras dessa hus till arbetare, som genom insättningar i sparbank eller annorledes visat sig ega håg för sparsamhet. Den till hyresgäst utsedde arbetaren kan genom erläggande af städjan, 300 rdr, punktlig inbetalning af byran och iakttagande i öfrigt af särskildt stadgade ordnipgsföreskrifter, efter aderton år bli skuldfri egare af det förhyrda huset; dock kan detta mål naturligtvis hastigare vinnas genom särskilda inbetalningar. Vid en blick på de af sparbanken förut uppförda, bredvid belägna och af arbetare redan förhyrda husen, känner man sig angenämt tilltalad af den ordning och snygghet som äro rådande ej allenast i de små prydliga trädgårdstäpporna utanför, utan äfven blicka ut genom de spegelklara, med snöhvita gardiner försedda fönsterna. Blommande krukväxter utveckla i många af dem sin leende fägring, i ett annat qvittrar muntert en liflig kanariefågel, ej det minsta generad af den feta, spräckliga kissemissen, som ligger halfsofvande och gassar sig i solskenet. Betrakta denna bild af anspråkslös hemtrefnad, som i all sin enkelhet fyller vårt sinne med en kanske lika stor känsla af välbehag, som de rikes praktvåningar, genom hvars fönster understundom otrefnaden förstenande stirrar oss tillmötes och tänk sedan på de usla kyffen, hvari den oordentlige, slösaktige och supige arbetaren oftast nödgas herbergera sig sjelf, sin utsvultna och halfnakna familj! Lika visst som det är, att i ett sådant hem som det sistnämnda växer upp ett fysiskt och moraliskt undergräfdt slägte, lika visst är det också, att om i det andra gudsfruktan och sedligheten gå hand i hand med ordningssinnet och arbetsamheten, der, i de flesta fall, skola fostras dugliga samhällsmedlemmar, hvilka ega tillräcklig kraft att sjelfva bana sin väg genom lifvet. Barnen skola der danas till män och qvinnor, hvilka ej komma att i fromtiden befolka sattighusen och straffanstalterna, hvilkas aunda verldsåskådning och oförvillade rättsbegropp skola lära dem att vara belätna med sin ställning här i lifvet, lära dem inse, att, om förhållandena i verlden kunde ordnas efter vissa, storordiga samhällsförbättrares välvisa system, ordningen skulle förbytas i oordning, det allmänna välståndet i allmänt armod, säkerheten till lif och egendom upphöra och förbytas i rättslöshet och våldets herravälde — kort sagdt det af folkets välgörare!, de sattiges förlossare, så vackert förespeglade paradiset på jorden i verkligheten framstå som ett jordiskt helvete. För dessa skola nternationales lockelser icke ega någon retelse, ty de ha funnit den vises sten, hvilken icke är rikedomen utan — förnöjsamheten! Ett eget hem, sådant som detta, i hvilket den redlige arbetaren är mera oberoende än jordens mäktigaste konung i sitt glänsande palats, det må vara målet att strätva, till flit; ordning och sparsamhet närma dig dethvarje dag, hvarje timme. En gång hamnad der, skall du ingjuta hos dina barn kraften till samma sträfvan, skall du lära dem i tid förstå sanningen af att ingen jordisk ära är större än arbetets! Då skola de gå ut i verlden fulla af kraft och mod, ioga vekliga vanor eller förtidiga utsväfningar skola förlama deras arm, undergräfva deras arbetsförmåga, ingen afundsjuka, intet begär efter tomma njutningar som suga landets märg och själens krafter mörda, förvilla deras sinnen, ty de ega en amulett mot alla förförelser, minnet af det hem, der det godas frön först nedlades i deras unga sinnen. De skola bära hos sig som sin innersta och bästa tanke det, som föresväfvade den svenske skalden, då han sjöng: Du nejd, der under glädjens lagar 14 FE:—