Ur dagens krönika. Målet att sträfva till. Det var en herrlig morgon för ej länge sedan. Vårsolen sken så vackert öfver de grönskande ängarne, himlen var klar och blå och bofinkarne täflade med lärkorna i glädjehymner till alltings skapare och vidmakthållare. Under allåernas halftutspruckna löfkronor ilade vandrare fram och tillbaka, här var det en grupp arbetare som hastade hem för att njuta af den korta frukostrasten, der åter en flock skolbarn, som tumlade om i glädtiga språng, ryttare sprängde förbi på eldiga springare, här och hvar framskredo mera sansadt och gravitetiskt allvarsamma fotgängare, motionärer af äkta skrot och korn, af det slag som i den friska morgonluften på vårarne söka ett arkanum mot verkningarne af vintersäsongens middagar och supåer. Plötsligen rörde sig ett långt tåg genom den s. h. Masthuggsallen, kommande från Jernvägstorget och riktande kosan framåt Gamla allen. Det bestod uteslutande af manliga deltagare, efter hvad det tycktes äldre och yngre arbetare. Skaran fortsatte sin väg tyst och utan särdeles buller, men det låg någonting hotande i denna tystnad, någonting af lugnet i naturen ögonblicket innan stormen faller öfver, kullkastande och nedbrytande allt... Ty dessa arbetare gingo icke glade och örnöjde till sitt arbete, nedslagne och missnöjde gingo de derifrån — det var brädgårdsarbetare, som strikade. Det fanns bland lem individer af alla åldrar, från ynglingen, som knappast trampat ut barnskorna, till sådane, som redan öfverskridit mannaåldern, men samma uttryck af trots och missbelåtenhet lästes allas anleten, lyste ur deras blickar, mullrade det sakta knot som då och då likt en stormil senomfor deras leder. Vid en krökning af allåön förlorade vi lem ur sigte, men ännu länge hördes dånet M den dystra skarans steg, förnams sorlet från nennes knotande läppar, så som man långt inne