fallt upp till middagen — då gästen efter middagsklockans ringning steg ner dit. — Det är ett förtjusande ställe ni bebor, miss Wynne, sade mr Barnstaple på sitt mest älskvärda sätt. Jag önskar att jag kunde ha öfvertalat vår vän Durston att åtfölja mig, fortfor han med en sidoblick. Han följde mig till stationen, men ville ej göra mig sällskap längre. — Han skulle ha varit mycket välkommen, sade Ellen lugnt. — Så sade jag honom äfven, sade mr Barnstaple i samma ton; men han tycktes tro det vara bättre att han ej reste. Får jag fråga om mr Scorrier befinner sig här i huset? — FEj för närvarande, svarade Ellen. — Åhå, sado mr Barnstaple betydelsefullt. — Jag tror att han nyss blifvit bortkallad i affärer, sade Ellen. —Jaså. — Apropå, sade Ellen, jag vet ej om jag nämnde det för er i London, men ni måste akta er för att för min onkel omnämna några af de omständigheter som stå i sammanhang med den historia jag berättat er. Han vet blott att mrs Bradstock är anklagad, men har ej fått någon uppläsning om hvem som var den brottslige. — Jag hörde det af Durston, sade mr Barnstaple, och jag anser att det varit fullkomligt riktigt. Som jag måhända ej får ett ytterligare tillfälle att träffa er ensam, innan saken blifvit afgjord, så begagnar jag detta tillfälle för att säga er att jag önskar ett kort samtel med er inpan jag återvänder till hufvudstaden. — När återvänder ni, mr Barnstaple? — Min bästa miss Wynne, det beror af det intryck jag kommer att göra på domrarne här i Cornwall. Jag tror ott ett snälltåg afgår klockan tre på eftermidddagen, och jag skulle gerna vilja medfölja det; men om sådant ej låter sig göra måste jag resa med nattåget. — Och ni önskar att tala med mig innan ni afreser?