OOOc 2—ä— — något högre klass än hans egen, hos hvilka han alltid var välkommen och en stor favorit. Miss Wynne som var en ung dame från landet borde erhålla ett lämpligt intryck af hans betydenhet. Mr Barnstaple var beredd att mottaga henne med sättet namero två. Han gjorde en bugning då hon inträdde i rummet och satte fram en stol åt henne med ståtlig artighet. Men efter några minuters samtal började mr Barnstaples sätt att småningom undergå en förändring. Han glömde all sin stolthet och sin beskyddaremin. Han fann sig uppmärksamt lyssnande till allt hvad hans gäst sade, förvånad öfver det goda förstånd som röjdes deri och förtjust af den klara och dock ljufva ton hvari det uttalades. Han fann sig skådande in i sin gäst ögon och beundrande deras djup och allvar, och medan han såg och lyssnade undrade han allt mer och mer på Frank Seorriers löjliga bekännelse och mumlade för sig sjelf: — Hvilken idiot han var som ej kunde hålla munnen på sig! Mr Barnstaple sjelf yttrade ej mer än hvad som behöfdes för att gifva henne anledning att fortsätta sin framställning, utan satt tillbakalutad i sin stol klappande benet med ena handen och tagande sig i håret med den andra — en pantomim som mr Libby, om han varit närvarande, skulle ha tolkat såsom ett uttryck af den högsta belåtenhet hos sin herre. — Slutligen, sedan de varit der i tre fjerdedels timma, yttrade Jack Durston: — Min bästa miss Wynne, jag fruktar att vi ej få upptaga -mr Barnstaples tid längre, ty jag vet huru dyrbar den är. Vi ha nu så mycket sysselsatt oss med den stackars qvinnans förhållanden, att vi ej tänkt på hvad som skall göras sedan vi utverkat hennes frigifvande. — Vi kunna tala om det sedan, sade mr Barnstaple rodnande och seende litet förargad ut, — Sedan? — Ja, Jag menar efter domstolssessionen.