C — — — ———— Så snart derföre Ellen uttryckt sin tacksamhet, gjorde Jack en rörelse mot dörren samt sade mr Barnstaple att han senare på dagen skulle träffa uppgörelse med honom rörande detaljerna af saken, hvarefler han konvojerade den unga damoa ner för trappan och ut ur huset hvilket låg straxt bredvid Templeträdgården. Jack Durston öppnade porten som ledde in till denna trädgård och föreslog miss Wynne att sitta ner med honom der en stund, under det de talado om hvad som nyss egt rum. Templeträdgården hade ett så behagligt utseende der den låg upplyst af höstsolens strålar, att Ellen ej kunde underlåta att uttrycka sin beundran. — Jag hade ingen föreställning om att det kunde finnas någonting så verkligt naturligt i London, sade hon. — Detta omdöme antyder att ni gjort London en stor orättvisa, miss Wynne. Det är på modet att säga att allt i London är konstladt, och att äfven menniskorna äro tillgjorda och onaturliga. Tro mig, min erfarenhet visar alldeles motsatsen. Och jag tror verkligen att ni måste medgifva detta efter den erfarenhet ni nyss inhemtade om en framstående person i London, och som ej visade sig onaturlig eller konstlad i den angelägenhet hvarom vi rådfrågade bonom. — Nej i sanning, sade Ellen; ingenting kunde vara mera vänligt eller mera rätt fram än hans sätt. Ehuru jag visserligen väntade att finna mr Barnstaple vara en angenäm person, kunde jag, efter hvad jag hörde er säga då vi gingo ner för trappan, ej föreställa mig att han skulle kunna sjelf åtaga sig mrs Bradstocks sak. Det var mycket lyckligt att han kom att se igenom sin annotationsbok under det ni var borta och att han fann sig kunna disponera så mycken tid som han behöfver för att resa ner till Cornwall. — Ja i sanning, sade Jack. Det var verkligen lyckligt att de fem minuter jag var frånvarande kunde meddela honom denna upptäckt, (Forts.)