Mr Barnstaplo var ej den ende som blifvit fängslad af Ellens röst och sätt under samtalet i Temple. Jack Durston hade med förtjusning afhört hvarje ord, fästat sig vid hvarje blick. Då han såg den eld som upplyste hennes ögon, då hon betraktade hennes afrundade, eleganta gestalt, då han lyssnade till de ljufva tonerna i hennes röst, tyckte sig Jack vara i ett slags dröm och kunde knappt tro, då han vaknade upp ur den, att han befann sig i den prosaiska verkligheten igen, att mr Barnstaples peruklåda stod der på en hylla framför honom och att mr Libbys knarrande stöflor hördes från rummet bredvid. Fåfängt fann han nu sitt beslut att frigöra sig från den förtrollning som bundit honom, orimlig den tanke han hyst att han öfvervunnit det mesta af den kärlekssjuka hvaraf han lidit. Den gamla förtrollningen var spunnen omkring honom igen — kanhända nu mer än någonsin. Jack vaknade upp ur sin förtjusningsdröm, såsom vi nämnt, då Ellen slutade att tala — vaknade till fullt medvetande af verkligheten då mr Barnstaple förkunnade sitt beslut att resa ner och åtaga sig mrs Bradstocks försver. Han var så fullkomligt klar i hufvudet i detta ögonblick att han insåg att det var bäst för dem att aflägsna sig genast. Det fanns nemligen exempel på att mr Barnstaple ändrat beslut, och ehuru Jack visserligen ej trodde att detta behöfde befaras i närvarande fall, kunde försigtighet dock aldrig skada, och för öfrigt hade de tillräckligt upptagit den store mannens tid.