Då berättade Ellon historien, sådan hon kände den, från början till slut, icke blott icke döljande något faktum utan ej ens framställande någon detalj i mildare dager. Hon berättade huru skatten blifvit stulen af Bradstock och en annan man, huru mr Scorrier, den gentleman med hvilken jag då var förlofvad, och hvars giftermål med mig just vid denna tid skulle ega rum, hade sammanträffat med förbrytaren på ett värdshus, der den strid uppstått som förorsakat Bradstocks död, sedan denne omtalat hvar skatten var gömd; huru mr Scorrier varit ute i Australien och efter att ha blifvit nästan ruinerad återkommit med en förmögenhet och den historia han framställt om dess förvärfvande; huru mrs Bradstock blifvit anklagad för att ha tagit den gömda skatten och användt den till sin egen nytta, och huru Frank Scorrier i den ångest samvetsqvalen förorsakade honom bekännt för sin trolofvade att det var han som tillegnat sig den gömda skatten. Allt detta framställde Ellen i enkla och tydliga ordaleg för Jack Durston. Hon var under hela tiden mycket blek, och då hon uppehöll sig vid de delar af berättelsen som rörde Frank, darrade henens röst och hennes sinnosrörelse förrådde sig äfven genom en nervös darrning på händerna. Men hon tvekade ej eller bäfrade ej ett ögonblick tillbaka för att omtala alla fakta, och då hon slutat berättelsen tillade hon nästan lugat: — Sådan är historien, så kort jag kan framställa den, mr Durston. Jag hoppas att ni kunnat följa min berät) Forts. fr. N:o 112.