Från Utlandet. Hvem är tronföljare i Turkiet? Den frågan är icko så lätt att besvara som man skulle tro, och hon har nu senast på det starkaste upprört den turkiska hufvudstaden. För någon tid sedan uppdrog italienska regeringen åt grefve Pralormo att i hans suveräns namn öfverlemna en praktfall sabel åt det osmanska rikets -tronföljare. Men Pralormo står der handfallen med sin sabel, ty han vet ej hvem tronföljaren är, och ingen annan tyckes veta det heller. Enligt dena lag, som sedan fem århundraden tillbaka bestämmer arfsföljden i Turkiet, skulle det vara Murad Effendi, sultanens brorson; men sultanen sjelf och hans storvezir påstå deremot, att makten öfver halfmånens rike skall efter den förres död tillfalla hans äldste son, Jussuf Izuedin. Underrättelsen om Pralormos mission och hans sabel måste naturligtvis under sådana omständigheter framkalla stor uppståndelse, desto heldre som prins Izzedin blifvit med ett visst buller utvämnd till chef för det kejserliga gardet. Den amerikanske generalen Sherman och löjtnant Grant, presidentens son, anlände vid samma tid till Konstantinopel och blefvo på visst sätt inblandade i saken. Hr Brown, som i 40 år varit den amerikanska beskickningens tolk i Konstantinopel och såsom sådan, enligt det bekanta amerikanska systemet, den egentliga själen i denna beskickning, en af de största kännarne af förhållandena i Turkiet, inlät sig härvid på att i förening med general Sherman göra Porten uppmuntrande meddelanden i afseende på den tillämnade tronföljdsordningen; det är dock ännu obekant, om detta skedde at egen drift, eller efter instruktion af hans regering, eller på uppmaning af det ryska sändebudet, Säkert är blott, att alla dessa omständigheter stegrade allmänhetens rörelse i en mycket hög grad. Regeringen hade också, efter hvad man erfor, tagit sina mått och steg för att inkalla 25,000 man soldater från provinserna till hufvudstaden, at hvilka en del ock redan anländt. Plakater i ett upphetsande språk inkastades istorvezirens hus och spredos inom mosk6erna; på alla kaffser talade man ej om något annat. Slutligen begaf sig d. 25 April sändebudet för en stormakt till storveziren och förklarade för honom, att utlandet visserligen icke har rättighet att inblanda sig i en inre angelägenhet, men att, om Porten står i begrepp att vidtaga en betänklig åtgärd, utlandet har till förpligtelse att gifva sitt goda råd, hvarför han ansåg sig skyldig förklara storveziren, att ändringen af tronföljden var en ohelsosam åtgärd, som kunde leda till de betänkligaste följder. Det vill synas som att dessa föreställningar icke förfelade att göra intiyck. Frågan är likväl alltjemt obesvarad: skall Murad Effendi eller Jussuf Izzedin få den italienska hederssabeln och dermed märkas som Turkiets tronföljare?