Utan egare ). Af Edmund Pates, förf. till Moderna Vagabonder m. fl. — Godt! Jag skall då träffa dig innan jag talar med min onkel i morgon. Till dess skall jag ha huvnit öfvertänka alltsammans och fattat afgörande beslut om hvad som bör göras. God natt nu! Hon räckte ut sin hand. Frank fattade den ifrigt och gjorde en rörelse liksom för att taga henne i sina armar. Men Ellen drog sig snabbt tillbaka. — Ej i qväll, Frank! sade hon hastigt, ej i qväll! — Ellen! utropade Frank, vill du dermed säga — — Jag vill ingenting säga utom att jag nu är rysligt, onaturligt uppskakad! Ännu en gång, god natt! Hon tryckte hans hand och skyndade mot boningshuset. Utan svårighet steg hon upp för vindeltrappan och nådde sitt rum. En gång der var den själens spänstighet som hon tvingat sig att bibehålla under sista timman oförmögen att uthärda längre, och då den slappades kastade hon sig på sin bädd och brast i en flod af tårar. Gråtparoxysmen varade ej lävge och efterträddes af ett stilla lugn. — Det är dock något, sade Ellen för sig sjelf under inflytandet af denna senare känsla — det är dock något, midt under det rysliga eländet af att veta honom vara saker till ett sådant brott, att tänka sig att han har erkännt det och att den hemlighetsfullhet som tryckt honom under en så lärg tid nu upphört! Mitt handlingssätt ligger 2) Forts. fr. N:o 107.