slik uppfinning som den ofvannämnda borde ej hafva varit svår att göra. Ja, vore detta medel osvikligt, då innebure arbetarens fordran på högre lön en bestämd fördel för arbetsgifvaren, ty kunde han på detta sätt utan ringaste mehn för sig sjelf gå in på anspråket, så hade han derigenom blott vunnit att hans arbetare blefve i ekonomiskt hänseende bättre ställda och i följd derat arbetade mera gladt och kraftigt. En sädan lösning kan dock knappt anses ens såsom ett tillfälligt hjelmedel. Den strid, som i striken kommer till utbrott, hvälfver sig nemligen derom: huru stor andel af den på en viss näringsgren fallande vinst bör tillfalla den part i produktionen som man benämner kapital och huru stor andel den som man benämner arbete? Arbetsgifvarne äro de naturliga målsmännen för detförstnämnda intresset, arbetarne för det sistnämnda, och just derför blir tvisten så bitter att den handlar om fördelningen af en vinst som är naturligen bestämd inom vissa gränser och ej kan efter behag ökas. Det nyss beskrifna sättet att tillfredsställa arbetets anspråk på större andel i produktionens gemensamma askastning, går derpå ut att låta en näringsgren erhålla större vinst än de öfriga. Det är tydligt att i sådant fall, när totalsumman derå höjes, kan arbetarens lön bli större utan att arbetsgifvarens egen anpart minskas. Kan man väl tro att sådant låter sig verkställas? När t. ex. idkarne af skomakerihandtverket höja priset å sina varor först med 10 4, på grund af stegrade lifsförnödenheter för dem sjelfva och sedan med ytterligare 20 94, derför att deras arbetare påyrka 25 förhöjning — hvad blir följden häraf? Till en början inskränkes efterfrågan å deras produkter något, men då dessa utgöra nödvändighetsvaror måste äfven för denna inskränkning finnas en skranka. Andra näringsidkare stegra sina varor i samma grad. Under någon tid kan åtgärden drabba tungt de statens tjenstemån och andra löntagare med fasta löner, hvilkas principaler ej så snabbt kunna inrätta sig efter de ändrade förhållandena. Men lika säkert som kretsen på vattenytan efter den kastade skärfvan följes af andra, lika visst skall sådant ske äfven här och löneförhöjningen bli allmän. Hvad har man då vunnit? Endast och allenast det att penningens värde fallit, alla andra varors värde deremot stigit. Det utbyte, som förut verkställts med mindre myntqvantiteter måste nu ske med större: man räknar med högre siffror än tillförne — se der hela skilnaden. Vinsten har visat sig vara ett bländverk, och snart upplågar den gamla striden med förnyad skärpa, med ökad bitterhet. Vår tids storhet ligger deri att vi, genomträngde af jemnlikhetens och den sanna humanitetens anda, ej längre fasthålla de traditioner som vetat indela menskligheten i tvenne skilda klasser: i arbetsbin och drönare, de förra bärande bördan, de senare skördande mödans lön. Vår tids fel är åter det att vi låta våra önskningar och våra drifter ila före vår tankes utslag i ämnet. Hvem har väl ännu mäktat teoretiskt lösa den sociala frågan, tidens svåraste problem: Men icke förty handla vi som om låge sådant allt klart och utredt och som om egde vi ej annat att göra än att tillämpa det på eftertankens väg funna. Vårt tidehvarfs bästa krafter hafva egnat sig åt den stora frågans lösning. Hon kan således ej falla. Men näppeligen blir det slägte, som nu finnes, fullt delaktigt af den nya ordningens välsignelser. Vi äro att förlikna vid det folk, som Moses en gång förde genom öknen. Vi kunna fjerran i horizonten se framskymta konturerna af våra önskningars-förlofvade land. Men i detsamma skola ej vi inträda; det skall falla på ett efterföljande slägtes lott som eger färre af våra fel, men flere förtjenster än dem af hvilka vi kunna oss berömma.