Betraktar man de yttre omständigheter, under hvilka den ojemna striden försiggår, kommer man ååledes till den slutsats att det ena partiet — arbetagifvarne — alltid borde vara segervinnare. Likväl ser man att så ej alltid är förhållandet. Hvarför? Denna fråga får sin lösning i sammanhang med besvarandet af det tredje spörjsmålet vi förelagt oss. Otvifvelaktigt är att menskligheten i sin helhet befinner sig i ett raskt och glädjande framåtskridande, ej minst på det materiella området. Befordras nu detta och således det helas väl genom den strid, i hvilken arbetsinställningar användas såsom vapen? Nej det hämmas, och härvid äro vi inne på den punkt der strikens mindre moraliska karakter egentligen framträder. Det slägte som nu lefver skulle aldrig hafva stått så högt i ekonomiskt välstånd och lifvets komfort som det gör, om det ej derför hade att tacka föregående tiders besparingar, det öfverskott, det kapital som dessa åt vårt tidehvarf lemnat i arf. Vi hafva emellertid samma pligter emot våra efterföljare som våra föregångare ansett sig hafva emot oss. Tänker man sig nu att, i följd af en kolossal öfver hela vår jord sig sträckande arbetsinställning, den nu lefvande generationens arbetsverksamhet komme att t. ex. för veckor upphöra — hvilken oerhörd till milliarder för hvarje dag sig belöpande förlust skulle ej uppstå! Exemplet är ytterligt, men det visar dock i stort hvad i smått hvarje arbetsinställning medför. En sådan förlamar alltid i någon mån en produktionens faktor (kapitalet), den der kommande slägten i stället hade rätt att mottaga trån oss stärkt, förökad och skärpt. I den utveckling, som skulle låta en allt trefnare, nöjdare, i inre såväl som i yttre hänseende bättre lottad mensklighet bebo vår Jord, inträder ett stillastående, möjligen en tillbakagång, och vi det strikande tidehvarfvets menniskor äro denna tillbakagångs orsak, Säkerligen är det dessa djupt gående följder, hvilka arbetsinställningarne medföra, som föranleda arbetsgifvarne att ej begagna sig af de naturliga förmåner, hvaraf de äro i besittning, för att genom strid i det yttersta leda tvisten till en för dem gynnsam utgång. Hötves det väl då arbetaren, hvars barn mest skola lida derigenom att den allmänna gruad försvagas, hvarpå den enskiltes verksamhet bygges — höfves det väl honom att stå dem etter i omtanke för framtiden, om denna också är en aflägsen framtid? Man är vanligen mindre villig att erkänna det arbetsgifvarens eftergifter skulle hafva sin grund i ett betraktelsesätt sådant som det ofvannämnda. Möjligt är också att han jejäens sjelf gör sig reda för beskaffenheten af hvar och en bland de särskilta anledningar, hvilka bestämma honom att ej till det yttersta utkämpa striden. I dem ingå såväl inre momenter — medlidande med arbetaren, det ofvan antydda afseendet på det helas väl m. m. — som ock yttre, d. v. s. omtanke för egen ekonomisk fördel. Men att om den senare synpunkten ensam skulle göra sig gällande hans beslut borde blifva ett annat än eftergift, det tyckes man kunna med visshet antaga. Tänkom oss arbetsgifvare samlade i grupper till motstånd mot arbetstagarnes fordringar, såsom ofta skedde i England då arbetsinställningarne der togo sin början, och således utförande hvad man kallat en vantistrike. Huruvida de då, när saken uteslutande betraktas ur ekonomisk synpunkt, böra gifva efter, eller ej, är helt enkelt en aritmetisk uppgitt, hvars lösning ej är svår att finna. De, arbetsgifvarne, kunna med någorlunda säkerhet bedöma huru länge deras motståndare kunna uthärda striden d. v. s. lefva utan arbete och utan lön. De hafva häri en måttstock för bedömmandet af den förlust, de komma att lida derigenom att deras etablissementer måste under någon tid upphöra med sin verksamhet. Jemföres nu härmed den förlust som drabbar dem, om arbetslönen under åratal måste utgå med exempelvis 30 förböjning, så skall man säkerligen i ue flesta fall finna att det ekonomiska afbräck de lida, i förra bändelsen blir betydligt mindre än i det senare. Dertill kommer, utom hvad vi förut anfört om prisstegringen af möjligen i förråd befintligt lager, att när produktionen så en gång åter tager sin början har den under längre tid otillfredsställda efterfrågan på produkterna at den affärsverksamhet, hvilken måst ligga nere, den verkan att höja priset äfven på alstern af den återupptagna produktionen, och detta i en sådan grad att full ersättning för förlusten under mellantiden härigenom beredes åt arbetsgifvaren. Men, invänder man, den så mycket omtalade striden är alldeles icke nödig. Här gifves ett enkelt sätt att utan strid lösa frågan — ett sätt, som med framgång tillämpats hos oss. Årbetsgifvaren medgitver allt hvad arbetaren fordrar och håller sig skadeslös ge