i allmänhet kunnat inträda. Personlighetsbegreppet, idn om det oändliga värde som skulle vara hvarje menniska medfödt redan af den anledning att hon är delaktig i förnuftets gudagnista, uppreser sig mot försöket att vilja bestämma arbetslönen, arvodet för menniskans ansträngningar och sträfvanden, efter samma måttstock som reglerar varornas pris: förhållandet mellan tillbud och eftertrågan. I associationen, hvilken visat sig så mäktig till att stegra och öka arbetets produktivitet, har arbetaren vidare funnit ett medel som tillika kunnat användas för att gifva ökadt eftertryck åt hans fordringar. När arbetare solidariskt sammansluta sig för att såsom lön för sitt arbete begära ej det pris, som betingas af konkurrensen mellan arbetssökande, utan hvad man, hvar efter sin uppfattning, anser vara erforderligt för att föra en fullt mensklig tillvaro — då är Ästriken inne. Är denna sammanslutning af arbetare för att gemensamt genomdrifva sina så beskaffade fordringar moraliskt riktig? Är hon nyttig för arbetsklassen sjelf och ledande till det ändamål som åsyftas? Är sammanslutningen fördelaktig för det stora hela, så att hon påskyndar den mensklighetens utveckling till ett bättre, hvilken arbetaren ej mindre än andra är pligtig att i sin mån befordra? Är den ur sedlig synpunkt riktig? Vid första anblicken synes det ej innebära något tadelvärdt att arbetaren för sin arbetskraft förskaffar sig högsta möjliga lön. Han gör ju ej annat än hvad exempelvis köpmannen gör, då denne, begagnande sig af tillfälliga konjunkturer, sätter på sin handelsvara ett pris, som vida öfverstiger inköpskostnaderna och det rättmätiga anspråket på skälig vinst. Det forna patriarkaliska sambandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare, hvilande på ömsesidig tillgifvenhet och andra inre moraliska känslor, är till större delen löst. Förhållandet dem emellan är endast:ett yttre, rent juridiskt kontraktsförhållande. Kan det då tadlas att den ene kontrahenten betingar sig bästa möjliga vilkor at sin medkontrahent? Vi måste medgifva att den tankegång, hvars grunddrag vi härmed antydt, innefattar åtskilligt som förefaller oss bindande. Man kan likväl anmärka att arbetaren härvid ställer sig på en ståndpunkt som är farlig för honom sjelf. Betraktar han sig uteslutande såsom en producent, den der har en vara (arbetskraften) att utbjuda, då är arbetsgifvaren på sin sida fullt berättigad att göra samma synpunkt gällande och såsom en vanlig spekulant vid bestämmandet af priset blott hålla sig till förhållandet mellan tillbud och efterfrågan. Men ser man saken i ett större sammanhang, då finner man att det ifrågavarande sättet, hvarpå arbetsklassen genomdritver sina fordringar, verkligen är sedligt förkastligt. Detta skall närmare framträda vid besvarandet af den tredje bland de frågor vi ofvan uppställt. Ar striken ett medel som säkert och ofelbart leder tillsitt mål? För att arbetsinställningen skall vara verksam måste den vara allmän, d. v. s. sträcka sig till alla likartade etablissementer inom samma produktionsområde. Under annan förutsättning kan en arbetsgifvare, åtminstone i vanliga tall, ej medgifva någon förhöjning i sina arbetares lön. Ty det tillägg i produktionskostnaderna, som härigenom drabbade särskilt honom, skulle gifva åt hans konkurrenter ett så bestämdt företräde framför honom att han ej vidare med dem kunde uthärda täflan. År den deremot allmän finna vi arbetstagare stående i skilda, skarpt motsatta läger, rustade till strid. Hvilketdera partiet skall segra? Tydligtvis det förra. Arbetsgifvarne äro färre till antalet och leras organisation för den förestående striden är derigenom så mycket lättare. Hundratalet har lättare att sammansluta sig och sedan verka med enighet än tiotusentalet. Huru olika svårt faller det sig vidare icke för de båda kämpande att kunna öfverstå arbetsinställelsens bröclösa tid? Arbetarne lefva i ilmänhet för dagen; möjligt öfverskott från arbetets tid är snart förtärdt, och äfven om let skulle finnas en understödsorganisation, sådan som t. ex. den hvilken ÅInternational nrättat, måste dock en så beskaffad källa, fatiga kamraters tillskott, snart utsina, Arbetssifvarne lida väl ock å sin sida stor förlust, nen det är likväl en betydlig skilnad mellan ninskadt välstånd och hungersnöd, och särskilta omständigheter bidraga härvid att göra örlusten för dem lättare att bära. Den stora abriksindustrien, arbetsinställningarnes egentiga härd, antager alltmera aktieformen. Egarne iro således många till antalet och hvar och en bland dem har vanligen i detta speciella öretag ej nedlagt hela sin ekonomiska välärd. Förlusten fördelar sig sålunda på en nängd händer och den blir härigenom jemföelsevis ännu mera lätt att bära. I de flesta rrkesgrenar uppjagar dessutom den i följd af — — 0 (MM — — Fr -— — — —2i 2 U — AA MOR F— U— — LO0 fa —