plats att i korthet meddela dess innehåll. På hösten 1871 utvandrade ett sällskap af omkring 250 svenskar, på uppmaning af konsul Thomas, till kolonien New-Sweden i staten Maine. Hela resan dit var en fortlöpande kedja af trassel och obehag ock vid framkomsten till ort och ställe fanns icke en gång tak ötver hufvudet för alla de arma, som, litande på lockande förespeglingar, nu stodo der utan penningar och i saknad af det allranödvändigaste. Flera af dem hade ingen annan utväg än att bo under bar himmel och sofva under på lutning ställda bräder. Sålunda lefde familjer hela månader, heter det i den af öfver tretio utvandrare undertecknade skrifvelsen, sjukligheten blef stor och dödsfallen voro täta. Ingen doktor fanns i närheten, ingen, som kunde egna sig åt de sjukas skötsel eller skaffa dem någon beqvämlighet. Hvar och en syntes ha nog at att sörja för sig sjelf. I sanning, ögat mötte jämmer och elände, hvart det säg. Några få funnos dock, som hade det rätt bra, men detta hade blott tjenat till att ditlocka de olycklige och att låta dem känna saknaden etter ett beqvämt hem desto bittrare. Måtte ingen lands: man vidare företaga en så äfventyrlig resa, som den vi gjorde till New Sweden. Hvilken smärtsam suck ligger ej i dessa ord, hvilken djup, men, ack, huru fåtäng längtan, från det nya, hem till det gamla, kära Sverige! En bitter försmak af det trefliga, som komma skall, få utvandrarne vanligen vid öfverfarten till lycksalighetens ö, det fria Amerika. Eu färskt bevis derpå fiona vii ett oss benäget delgifvet bref från en svensk, som nyligen företog resan dit och hvari det bl. a. heter: — —— Under ett oupphörligt regn gingo vi i Liverpool ombord på emigrantångaren. Då vi väl hunnit så långt, blef vår första omsorg att få så god plats som möjligt för våra saker och oss sjelfva. dänghplafserna utgjordes af trädbritser fästade vid vå-gärne i två lag öfver hvarandra, med 5 sängplatser i hvarje lag, således ett rum med 20 sängar. I rummet der jag låg befunno sig 6 bonddrängar från Sverige, 1 engelsman, 2 fransmän och 1 tysk, så att vi alla blefro glada öfver att rummet ej var fullt och att endast ordentliga och hyggliga menniskor voro tillsammans, men det blef snart annat lif af, ty istället att gå till Boston direkte gjorde fartyget en trip till Irland för att fylla lasten med irländare. Nu var det slut med glädjen, vi fingo in till oss 10 stycken galgfåglar, de otäckaste man kan tänka sig, trasiga, snuskiga, eländiga i högsta grad och ändå voro karlarne riktiga englar i jemtörelse med qvinnorna; jag hade aldrig i mitt lif kunnat föreställa mig att en qvinna skapelsens mästerverk — kunde se så ut. Om deras yttre fägring vill jag alldeles icke tala, de voro alla vederstyggligt fula, men deras klädsel förtjenar en liten beskrifning. De voro allesammans utrustade med chignoner af allra största dimensioner, somliga grågröna, gula, spräckliga, rostbiuna af alla möjliga ämnen: nöthår, lin, hin vete om det ej var gammalt dref i somliga och dessa prydda med långa band och rosetter i skrikande färger, på fötterna hade de gamla, nedkippade hasor, på somliga fastbundna med segelgarn, en gammal irasig, brokig schal och utanpå den en tunik, vanligen svart eller brun, allt uselt, eländigt och smutsigt. Att se dem äta var dock det otäckaste af allt, potatisen slukades tjogtals med skal och allt, soppa slefvade de i sig kanntals, bröd och kött i samma proportioner. Det var vanligt att hvad vi andra i värt backlag ej kunde förtära, det slukades af irländarne med god smak som de yppersta läckerheter. Ty maten var i allmänhet klen, soppan var bra, brödet likaså, men köttet, fisken och fläsket kunde hvarken jag eller de andra svenskarne förtära, ty det var både daligt och rått. Resan var i öfrigt i högsta måtto otreslig; kallt var det hela tiden, så att jag törkylde mig så bastant att jag har godt derat Annu, i form af snufva, hosta och ryggvärk. Blåste hardt gjorde det hvarje dag, sjön gick hög och svår och de flesta ombord voro sjuka. Värst var det om nätterna, då man låg och fartyget krängde och rullade så häftigt, att man trodde det aldrig skulle resa sig mer; qvinnor och barn skreko och jämrade sig öfverljudt, man hörde vågorna slå öfver däcket och rinna ner genom kappen på undre däcket, der vi lägo. — — — Då man läst dessa och dylika skildringar, känner man sig icke då frestad att tillropa de stora barn, som lyssnande till fagert snack, i tusental lemna en säker om också understundom kuapp utkomst för att blindt kasta sig i oberäkneliga faror och besvärligheter: Våre! Blif qvar i ditt land och när dig der redeliga! —m—— LA AA — iland alfsrmnmdanenättala nm