Bref fran Köpenhamn. I värförnöjdt humör spatserade jag utåt Strandvejen. Jag såg huru blommorna börjat apricka ut i villornas trädgårdar, huru trädens knoppar redan började att titta fram, huru den i lätta vårbrisen lekande for fram öfver Sundet. Luften var så mild, himlen så hög, solen så stor och strålande. Omkring mig vaknade allt efter den långa vinterdvalan, vaknade till ett nytt, ungt, frimodigt och förnöjdt lif. Jag vankade långsamt framåt, njutande af friden, mildheten och selskenet, befann mig sjelf så innerligt väl och drömde att hela min tillvaro var harmoni, skönhet och lycka. Men i detta nådens år 1872, då helt säkert mycket väckes och vaknar men då ännu mycket mera befinner sig i en högst hemsk och olycksbådande jäsning, har man i detta allt annat än harmoniska år ej lof till att hänge sig åt slika drömmar — — — och jag blef snart kurerad för mina lyriska vårsantasier. Ett stycke ifrån mig hörde jag röster, som blefvo alltmer och mer högljudda och understundom öfverröstades af ett starkt hundskall. Då jag kom närmare, såg jag en solkhop samlad på vägen utanför en at villorna. Det var obestridligt att här försiggick ett uppträde af ingalunda fredlig art och som stod i den starkaste motsats till den stämning hvari jag befann mig. Då jag emellertid alltid varit intresserad för motsatser, dröjde det icke många minuter, innan också jag befann mig utanför villan. Det var i verkligheten en ganska intressant scen, hvartill jag blef vittne. Villans trädgård var genom ett gallerverk skild från landsvägen. Utanför detta hade samlat sig omkring tjugo eller tretio icke synnerligt propert och ännu mindre tredligt utseende menniskor och innanför stod en ensam man, som tillsvidare sjelf hade upptagit siriden med hopen utanför, men som synbarligen för den händelse striden skulle gå längre än till ord borde kunna räkna på en värdefull reserv i de två stora, danska bulldoggarne, som stodo uppställda vid sina respektive hundkojer på begge sidor om villan. Sätter en enda af er foten på min mark, släpper jag hundarne lösa och hetsar dem på er, sade ban och gick derpå ganska lugnt upp i trädgården. Angriparne mumlade, hotade och rådslogo sinsemellan, men tycktes dock betänka sig på att öppna bataljen mot sina fyrbenta antagonister. Slutligen tog en af dem, en storväxt, groflemmad karl, till ordet: ÅKamrater, sade han, vi skola ej låta storborgrarnes hotelser imponera på oss, vi måste ha tag i de lymlarne derinne, som svika vår goda sak, vi äro fria arbetare och vi ha lof till att gå in om vi vilja det.— Det är sannt, han har rätt! ljöd det nu i korus från de andra och några af de ifrigaste började att göra försök på att klättra öfver gallerverket. Men i detsamma hördes skramlet af länkarne vid hundkojorna, i vildt galopp och under högljudt skällande rusade de fyrbenta väktarne genom trädgården och så tog pocker vid hela bundten. Hals öfver hufvud kilade krångelmakarne ner från staketet och i oupphörligt ökad fart på vägen inåt staden, hack i häl följda af de högröstade hundmusikanterna. Jag gick in för att få reda på, hvad detta uppträde innebar. Det förhöll sig så, som jag anat, den på flykten slagna hopen var en rekognosceringsafdelning af den stora armå, som nu i öfver fjorton dagar har satt en oemotståndlig skräck i Köpenhamns fruntimmersverld, så att damerna icke våga att lemna stadens folkrika gator efter solnedgången utan att vara eskorterade af uppvaktande kavaljerer, som fyllt småkrämarnes och krögarnes räknetaflor med en otroligt lång lista af poster på krita, kommit assistansen att umgås med allvarliga planer om upprättande af en filialafdelning, gifvit köpenhamnspolisen ett ovanligt tillfälle att syssla med någonting och skaffat de mest pratsjuka kopenhamnarne mer än tillräckligt ämne till sqvaller: det var, kort sagdt, en hop af de stwikande mureriarbetarne, hvilka ville tvinga några stycken på villan arbetande kamrater till att följa lösen för dagen och nedlägga arbetet. Alldeles som unga skönheter och gamla koketter har också samhället sina mode-sjukdomar. För ögonblicket är det strike-epidemien som grasserar. Under hela vintern har den här hos oss höjt upp hufvudet, men yttringarne ha dock hittills endast varit periodiska och af mindre väsentlig betydelse. Nu ss La 6 CG.h KAL JA