unga drog mr Womersley sig tidigt tillbaka till sine rum, och sedan han väl befann sig i lugn och ro der vederqvickte han sig med en stark toddy och gjorde der under åtskilliga reflexioner rörande öfverlägsenhoten hos den generation han sjelf tillhörde, jemförd med den fö hvilken Ellens tillämnade man kunde anses vara on repro sentant. — Jag förmodar, sade den gamlo gentlemannon för sig sjelf, att det är vistelsen i Australien och de försa: kelser hvilka han der genomgick, som gjort munsjör Frank så förändrad. Han var en rätt kry och liflig ung kar! inuan han reste ut, full af upptåg och aldrig sägande ne till en dårskap hvari han föreslogs att deltaga! Men nu är han äldre än jag minsann! Han har blifvit rik och trumpen och grubblande och mörk i synen som en likbjudare! Det coda hrari han ej visar sig förän drad är hans kärlek till Ellen, och det är då lyckligtvis det väsendtligaste och det enda jag fäster vigt vid. Emellertid hade Ellen och Frank, lemnade för sig sjelfva, intagit sin vanliga ställning. — Det var mycket snällt af dig att så beredvilligt instämma i mina önskningar rörande frånvaron af all stål och alla ceremonier vid vårt bröllop, sade Frank ; jag visste att du akullo uppfatta mina känslor och förena dig med mig. — Jag är blott ledsen öfver att det tycktes göra onkel litet förtretad, Frank, sade Ellen; han tycks ha önskat något helt annat. — Ja, sade Frank, man skulle kunna gissa hvad har önskat; klockor ech byflickar och dylikt bjefs! Emellertid semtyckte han till att låta oss få vår vilja fram, naturligtvis isynnerhet derföre att du bad honom. Det är nu en annan sak som jag vill tala med dig om, Nelly — en högst vigtig sak, i fråga om hvilken jag önskar att du ställer dig på min sida. — Hvad du ser allvarsam ut, Frank!