man likgiltigt sköter denna sin vigtiga befattning, men, sanningen likmätigt, måste erkännas, att dessa utgöra en ringa, försvinnande minoritet bland de många, som med pligttrohet och kärlek omfattat samma åliggande. Men hvarför åklagas ej dessa försumlige? De tvenne ändringar, hvilka i lagstadgandet om kyrkoherdes sjeltskritvenhet som skolrådsordtörande borde ega rum, synes ins. vara, 1) att i vidsträckta pastorater, der en trägen tillsyn öfver eo mängd skolor ej utan svärighet kan utöfvas af en enda person, komminister eller annan ordinarie eckles. tjensteman, borde, hvad annexförsamlingarne beträffar, ega skyldighet att bekläda ordförandeplatsen i dessa församlingars skolråd; och 2) att, der kyrkoherde af ålderdom eller sjuklighet är förhindrad att sköta ordförandeplatsen, och annan ordinarie eckles. tjensteman i pastoratet finnas, denne senare borde vara skyldig att inträda i den förres åligganden, emedan täta ombyten at vikarierande pastorer kunna lika menligt inverka, som ofta inträskande omvexlingar, foranledia genom de nu föreslagna valen. Rörande förflyttandet af rättigheten till förslags apprättande vid besättande at folkekolens pektorsbesattningarne frän domkapitlen till lendstirgen, dristar ins. ätven uttala ett ogilladde omdöme. Med skäl frågas: Hos hvilken auktoritet, domkapitlen eller landstingen, kan förutsättas den största förmågan att föreslå kompetenta personer till dessa maktpåliggande värt? Vidare: Ar det välbetänkt, att de, som skola närmast kontrollera de åtgärder, som rörande tolkskolans ordnande törotagas, skola utses af dem, hvilkas åtgöranden skola kontrolleras? Landstingens medlemmar bestå, i de flesta lånen, hufvudsakligen af allmoge. Med all aktning tör Sveriges landtman, dristar ins. påstå, att de i allmänhet ej innu ega förmåga att uppskatta folkskolans betydelse. Visst är, att de sälunda föreslagna inspektörerna måste i någon mån förlora den tjelf-tändiga ställning, som de nu innehafva. hunde det för den stora saken vara gagneigt? Skäl böra ju förefinnas till förändringar. Halva de hitills på domkapitlens förslag utsedde inspektörerna förverkat sitt förtroende? Så har ej inom riksförsamlingen yttrats, utan (värtom. Det går genom vår tid en sträfvan att lösrycka från auktoriteter rättigheter och skyldigoeter, som de samvetsgrannt vårdat, ch att förlägga dem i andra, oerfarnare hänler. Kan detta vara eamhåäll-gagneligt? Riksdagens Första kammare, som ofta ned vis sörsigtighet afböjt omogna förslag, orde älven nu atvända från folkskolan tvenne örändrivgar, som ej med tillfredsstållelse skulle cunna helsas at denna skolas sanna vänner.) J. i. B.