I England har under några dagar pågått ivom Underhuset en kamp mellan minibtrarne och en ej ringa falang af husets medlemmar en parlamentarisk kamp af ej ringa betydelse i konstifutionelt hänseende och framkallad af Alabamafrågan, som är och förblir en spik i minissäron Gladstones likkista. Den bekante parlamentsledamoten Horsman framställde neml. för några dagar sedan en för!rågan, huruvida regeringen ville förpligtiga sig till att icke ingå något slags bindande ötverenskommelse med Amerika, förrän parlamentet derom yppat sin mening. I denna interpellation låg onekligen ett starkt misetroende till regeringen, men den var nog ändå ett korrekt uttryck för den inom England rådande meningen. Gladstone svarade, att han skulle konferera med sina kolleger, men att svaret på Nordamerikas sista note redan blifbeslutadt och skulle följande dag öfverlemnas till det amerikanska sändebudet i London, general Schenk. Följande dagen d. 20:de, upprepade Horsman aon fråga, men fick ett nekande svar. Gladstone förklarade neml. å regoringens vägnar, att ministören icke kunde i denna sab låta sig ledas at parlamentet, emedan det var kronans rätt att ingå och afsluta fördrag. Deremot skulle hvarje förändring, som inträdde i sakens närvarande ställning, vederbörligen mendelas parlamentet. Sedan dess. har utrikesministern Granville förklarat i Ötverhuset, att han var fullt enig med dessa Gladstones uttalanden. Han sade, att bäda regeriogarne önska en vänskaplig uppgörelse, men att det vore beklagligt, om ord af öfverilning möjligen skulle komma hoppet om Washingtonsforuragets upprättbållande att svika. Regeringen skulle törlora sin ära och sin aktning för sig sjelf, om hon uppgåfve sin fullt ötverlagda ställning. Huruvida denna konflikt skall leda till en ministerkris, må framtiden utvisa. Den