retat den tyaka pressen emot presidenten, emedan denna vill deri se, att ätven Thiers, oaktadt sitt förnekande, drifves af begär efter reranche. Den fianer ej ord nog starka för ogillande af hans slöseri på armån under tider, då, såsom dess korrespondenter skrifva från Paris, affärslifvet ligger i dvala, arbetarne emigrera, fallissementer i mängd inträfra, de burgva klasserna måste sälja sina konstskatter, stölder och rån höra till ordningen för dagen och natton etc. Kortligen, det är en afskräckande målning öfver tillståndet i Frankrike som uppdrages, ehuru man dock bör komma ihog, att färgerna äro pålagda af en fientlig pensel. Faktiskt är emellertid, att en ovanlig verksamhet råder inom det franska krigsministeriet. Och skrifver en korresp.: Talrika order om truppernas öfningar och underbåll afgå dagligen till de befälhafvande generalerna. Inom vapenfabrikerna och arsenalerna arbetas på det ifrigaste, isynnerhet på tillverkningen af kanoner. Kortligen, det ser ut som eit krigsutbrott förestode. Äfven med befästningarne skall man nu taga kraftigt i tu. Befästningskomitön bar fullbordat sitt studium af det nya systemet för Paris försvar. Fästenas närvarande system utdömdes såsom utan gagn. Krigeministern skall inkomma med ett förslag härom. Utgifterna för de nya arbetena skola fördelas på fyra år, och Thiers vill söka att få törslaget med det snaraste igenom, fastän det innebär en ny börda på budgeten. I ad denna sista beträffar, har nationalförsamlingen ännu icke slutbehandlat den. Från otskottet väntar man ännu på det nya beskattningsförslaget. Thiers har derstädes påyrkat fattandet af ett snabbt beslut, emedan dröjsmålet förlamar både regeringen och handeln. Han framlade ett definitivt förslag från regeringen, gående ut derpå att 55 mill. skulle anskaffas genom beskattning å väfnadsämnen och 56 mill. genom beskattning af andra råämnen. Disskussionen mellan Thiers och utskottet var mycket het. På grund af budgetbehandlingen har frågan om petitionerna till förmån för påfven gåog efter annan uppskjutits innan nationalförsamlingen. Slutligen bestämde sig biskop Dupanloup at Orlåöans för att interpellera om saken, hvilket han äfven skulle göra i Lördags, då han begärde ordet. Thiers uppträdde dock och förklarade det vara olägligt, att nu förhandla om den romerska frågan samt utan nytta för såväl påfvens som statens intressen, hvadan regeringen afråder en diskussion rörande denna sak. Dupanloup gick derefter in på ett uppskof med diskussionen. Det är troligt, att ultramontanerna, på vink från Rom, velat ha en parlamentarisktpolitisk demonstration till påfvens förmån bragt till stånd före påsken, hvilken högtid som bekant utgör katolicismens praktblomma genom S:t Peterskyrkans illuminering och påfvens uppträdande i hela sin kyrkoherrliga prakt och glans. Hade något slags uttalande till hans förmån gjorts inom franska nationalförsamlingen, skulle han begagnat denna omständighet, heter det, till att uppträda i S:t Petri och åter visa sig i stor ornat. Nu har denna anledning beröfvats honom, och man äri Rom högligen nyfiken efter, huruvida han skall lemna Vaticanen, der han alltjemt håller sig sjelt sången, och uttala välsignelsen under påsken i S:t Petri eller ej. En massa främlingar har samlats i Rom med anledning af de väntade högtidligheterna. Beslutar sig påfven för att lemna Vaticanen, skall man anse det såsom ett första steg till försoning och erkännande af den verldsliga maktens örverflyttning. För öfrigt har Frankrike goda skäl att vara törsigtigt i afseende på sin ställning till påfven och Italien, ty Preussen snärjer det genare mer och mer i sina nät genom sin föregifaa kamp, hvilken den har gemensam med italienska regeringen, mot ultramontanerna och de päfliga. Ett nytt bevis på dessa närmniogs örsök lemnar 088 den omständigheten, att i Rom nu börjat utgifvas ett tyskt blad Talienische Nachrichten, för hvilket Bismarck naturligtvis i hemlighet icke är alldeles främmande. Öppet fortgår han med sin duell mot ultramoutanerna. Så har preussiska regeringen nu senast beslutat skydda alla de andra, hvilka förkasta otelbarhetsdogmen och derför blifvit afsatta af sina biskopar, och kringsändt till de exkommunicerade en rundskrifvelse, hvari hon beder dem fortfara i sin embetsutöfning, obekymrade om biskoparnes åtgärder. Den ultramontana pressen i Tyskland skummar at raseri, och biskoparne svara med nya exkommunikationer. —j—j—j— I England har under några dagar påsått ivom Underhuset en kamp mellan ministrarne och en ej ringa falang af husets med