som rådde emellan dem och från all möjlighet till att vidare bli uttråkad af mr Pentweazles gnat, om det också ej kunde ske på annat sätt än genom att helt summariskt knäcka sönder hufvudet på honom. Nista morgon var mr Pentweazle uppe i god tid. Så fort den lille mannen kom i verksamhet, steg modet på honom och vresigheten försvann. När de stigit upp i kupgn och skulle begifva sig af på sin utflykt ut åt linien, var han nästan vid lika godt mod som han varit innan han upptäckte att hans plan gått om inte. Bokhållaren på Gwyoruthins station gick med samma tåg, och då hao fick se sina bekanta, steg han ur konduktörens kups och gick in i deras, Denne unge man egde stor talförhet och gaf sitt humoristiska lynne luft genom en mängd anmärkningar, hvilka genom att till en vies grad stöta på personligheter gjorde så mycket större verkan. — Ni ser ju riktigt kry ut, sade han till mr Pentweazle. Ni måste ändock ha varit illa deran. Ej intog ni stort rum förut, men nu kan jag knappt se er. Ni borde få resa på barnbiljett — halft pris, vet ni väl, för barn under tio år, och ni ser ej ut att vara mer än sex, det vill säga hvad lävgden beträffar. Hvad var det ni hade, delir — jo, jo, jag känner till det der, haft både första och andra graden. Men ni ämnar väl ej resa tillbaka till Gwynruthin? — Ej för att stanna der, min käre unge vän, sade mr Pentweazle; det är en tillflyktsort som är förbehållen åt er; det är också verkligen en lycka att ni blifvit placerad på en så undangömd plats, då försynen behagat i er djuriska natur inlägga en så stor qvantitet oförskämd påflugenhet, hvilken utan tvifvel skulle åsamkat er en mängd obehag om ni lefvat i en stad, min unge vän; ni skulle ha kommit i kollision med myndigheterna, och sannolikt skulle de ha låtit afklippa era prydliga lockar och satt en grävs för er muntra och älskvärda meddelsamhet ge