tio andliga, tretiosem gendarmer och två andra civila personer — voro omgifna af en knapphändig bevakning som hvarken förmådde eller brydde sig om att försvara dem. Hopen, som utgjordes af utskummet från hela Paris, skuffade och slog dem. Somliga rusade fram och grepo en eller annan af fångarne i kragen, visade på geväret och ropade, att det var detta som snart skulle fälla dem; andra, som hörde till klubbarnes talare och i hopen igenkände sin vanliga publik, funno tillfälle till högtrafvande och pathetiska orationer om folkets rättvisa och utlofvade att kommunens hämnare skulle få sina namn inskrifna på hedersställen i historiens blad. Och likväl när man ändtligen framkom till afrättsplatsen, der sedermera under mera än en timmas tid skulle pågå, icke en exekution men ett slagtande, icke en fusiljad men en massaker, var det ett ögonblick, som fångarnes lugna, milda och resignerade hållning gjorde ett visst intryck, ty man dröjde flera minuter, innan man började blodbadet. Denna tvekan var dock snart öfvergående. Och sedan de fallit alla, genomborrades ännu en lång stund liken af kulor, och sex personer, tre officerare, två nationalgardister och en qvinna, slutade med att stampa och trampa på kropparne för att se om icke ännu någon yttring af lif skulle visa sig! Bland vittnena, som hördes i målet och som intyga att redan före fångarnes uttagande ur La Roquette, der man fullkomligt visste hvad öde som väntade dem, förekommo två, hr Chevriaux, rektor för lyceum i Vanves, och pater Gurin vid missions-institutet. De hade sina celler bredvid hvarandra, och på morgonen då uppropet af fångarne hade börjat och hvar och en förutsåg hvad som skulle hända, sade presten till sin olyckskamrat: Ni har hustru och barn, det är band som äro alltför svåra att slita, låt mig söka rädda er. Jag år ensam i verlden och om jag dör här eller i ett främmande land är mig lika. Jag evarar om ert namn uppropas, man undersöker icke vår identitet; jag är likasom ni klädd i civila kläder. Mitt lif är invigdt åt martyrdöden, och det skall vara nyttigt användt om jag lyckas rädda ert. — Den andre vägrade att ingå på förslaget. Lyckligtvis bletvo begge räddade. Hittills har ransakningen icke erbjudit särdeles intresse. De anklagade, af hvilka ingen enda är egnad att tillvinna sig något deltagande, hålla sig alla till samma försvarssystem: de ha endast såsom åskådare varit närvarande vid händelsen; det var såsom sådana de åtföljde eskorten och de ha icke inträdt i inhägnaden, hvarest mordet förötvades. Somliga ha till och med, enligt deras egen utsago, sökt att förhindra mordgerningen. Det är, om jag ej misstager mig, om Mändag, som general Trochus process mot Figaro skall förekomma, hvilken med en viss nyfikenhet afvaktas. Figaro har i stället för mäster Lachaud antagit till advokat f. d. justitieministern i kejsaredömets sista kabinett, hr Grandperret, hvilken, säger man, skall komma att framställa historien om den märkvärdiga 4:de September -— en dag, hvaraf försigtigheten borde bjuda general Trochu att så litet som möjligt upplitva minnet. En arresteriog har i går egt rum, som i dag varit föremål för många utläggningar. Redaktören för Radical, f. d. bankiren Jules Mottu har efter ett törhör inför instruktionsdomaren Falhoux blifvit inmanad i häkte, och en begäran om hans försättande på fri tot emot borgen har blifvit afslagen. Änledningen är emellertid icke af politisk art, utan Mottu är helt simpelt arresterad såsom bankruttör, — om bedräglig eller ej är ännu icke bekant. Tidningen Radicals redaktion tillkännagifver att bladet utan afseende på denna händelse fortfarande utkommer. Mottu har insändt sitt afsked såsom medlem af Parisermunicipalrådet. En annan skandal väcker icke mindre uppseende, den nemligen som rörer f.d. Gambettist-general Cremer, anklagad af amiral Soisset att under Kommunen ha begärt en betydlig penningsumma för att utverka general Chanzys befrielse, då denne hade blifvit tagen till tånga af kommunarderna. Cremer har med indignation, plus någon fräckhet, afvisat denna anklagelse. Amiral Saisset svarar på hans bros med några ord, hvari han vidhåller sin anklagelse. Mellan dessa begge motsatta försäkringar balanserar icke den allmänna meningen. Hr Fourniers fördröjda afresa till sin nya ministerpost hade börjat väcka undran här och missnöje i Italien (man kallade honom redan i Rom för Goulard II). Anledningen dertill skulle emellertid vara uteslutande att söka i hans frus intraffade sjukdom. Jag vet ej, om denna nu är öfvervunnen eller icke, men i alla händelser var hr Fourniers afresa bestämd till i dag nå aftonen Dan har likväl wttarla